Livsöden

Jag läser aldrig en deckare, ser aldrig en kriminalfilm. Varför ska jag det? Det finns ju, och har alltid funnits, så mycket verklig tragik och elände genom alla tider - och finns än. Varför ska man då hitta på?

Jag tror dessutom att sådant kan trigga igång sjuka människor att begå hemska brott.

Jag ser gärna GW:s mord på TV:n, har följt Kevinfallet och andra mordutredningar med stor förfäran och jag läser min dotters i artiklar i ST om barnen som ”vårdades” på sinnesslöanstalten Bodaborg, för det är ju verkliga, sanna berättelser.

Här vill jag berätta om sanna livsöden, sådana jag har stött på i släktforskningen. De handlar oftast om kvinnor och barn, men ibland även om män. 

 

Mitt möte med Hjalmar Gullberg

(som aldrig skett personligen, bara genom hans dikter och genom släktforskning.)

 

Människors möte

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

 



När jag läser, eller hör, denna vackra dikt, tar den mig tillbaka till min folkhögskoletid och hösten 1950. Framför mig ser jag skolans rektor som i välkomsttalet till oss nya elever, med sin mjuka och mycket njutbara röst, läser den.

Inte minns jag om jag då noterade vem som var diktens författare. Hade jag alls hört talas om Hjalmar Gullberg när jag var sjutton år?

Mitt andra möte med Gullbergs författarskap bör ha varit något år senare:

Kyssande vind

Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans,
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

Inte hade jag någon stor erfarenhet av kyssande och trånad då, när jag hörde dikten och otrohet och förbjuden kärlek var inte heller något jag hade större kännedom om. Men dikten väckte nyfikenhet och så var ju orden så vackra, liksom smekande: “en kväll i syrenernas tid och gullregnens månad.”

Än mindre visste jag då att det fanns släktskap mellan författaren och mig. Det hade jag nog aldrig lyckats reda ut själv, men tack vare mitt intresse för släktforskning fick jag långt senare och genom en annan släktforskare veta det. Så stolt jag blev - och är!

Nåja, släkt och släkt, men vi har i alla fall samma anor. Och dem delar vi antagligen med hundratals, ja kanske tusentals, andra svenskar. 

Denna vetskap ledde till att jag började intressera mig för författarens livshistoria, som jag dels kunde hämta i kyrkoarkiv, men också i andra källor på internet.

Hjalmar Gullbergs mormors farfars farföräldrar, Måns Nilsson och Brita Nilsdotter, var också min farfars mormors morföräldrar. Därigenom blir jag sexmänning med författaren. 
Måns Nilsson var bonde och kyrkvärd i Enghult, men född 1714 i Västraby, Lenhovda församling i Småland. Han blev bonde på hustrun Brita Nilsdotters föräldragård. 

Hjalmar Robert Gullbergs livsresa började och slutade mycket tragiskt. Han föddes i S:t Petri församling i Malmö den 30 maj 1898. I församlingens födelsebok står det “okänd moder”.
Beteckningen “okänd fader” eller “oäkta barn” hade förekommit i århundraden. Men även ogifta mödrar fick genom en kunglig förordning från 1778 rätt att föda sitt barn i hemlighet utan att uppge vare sig faderns eller sitt eget namn. Från 1856 inskrevs i Barnmorskereglementet att barnmorskan vid en hemlig förlossning borde råda kvinnan att skriva ner sitt namn och hemvist på ett förseglat papper. Därefter skulle prästen, i den församling där födelsen skedde, sätta sitt sigill på papperet. Namnsedlarna förvarades sedan på pastorsexpeditionen och kunde senare öppnas om barnet så begärde. År 1917 avskaffades rätten för modern att vara okänd.

Vilka var då Hjalmars biologiska föräldrar. I hans fall fanns ingen hemlig namnsedel, men Gullberg kände ändå till sitt ursprung. Hans mor hette Hilda Lovisa Amalia Jonsson och var född den 25 januari 1876 i Herra Nässja, Lemnhults församling i Jönköpings län. Moderns föräldrar var Sven Gustaf Jonsson och Ida Christina Johansdotter. Ida Christina var född 1841 på den gård makarna brukade och dotter till den välkände orgelbyggaren Johannes Magnusson.

Johannes Magnusson omkring 1860.

Johannes Magnusson 1804-1875 beskrivs också som lantbrukare, konstnär, poet och uppfinnare.
Som orgelbyggare var han helt självlärd. Under sin verksamhetstid byggde han omkring 25 orglar och flera av dem finns bevarade i kyrkor i Småland.
Som konstnär målade han altartavlor i bland andra Skirö och Lemnhults kyrkor.
Hans uppfinning bestod av psalmpositivet, ett spelbord som kunde användas av den präst eller lärare som inte själv kunde spela.
Johannes Magnusson var således Hjalmar Gullbergs mormors far.

Modern Hilda tog ut flyttningsbetyg till Stockholm 1894 och till Sankt Petri församling i Malmö i november 1896.


Hjalmar Gullbergs far var Gustaf Robert Alexander Carlsson född 13 december 1873 i Maria Magdalena församling i Stockholm,  Han var son till smedgesällen, senare övermaskinisten Nils Petter Carlsson och dennes hustru Anna Christina Gustafsson.  Nils Petter var inflyttad till Stockholm från Fliseryd i Kalmar län och hustrun kom från Segerstad i Värmland. Förutom Robert hade de två äldre söner. Robert flyttade till Malmö och S:t Petri församling en kort tid före Hilda. Man kan väl gissa att de båda unga hade träffats i Stockholm och kommit överens om att bosätta sig i Malmö. Ett och ett halvt år senare föddes sonen.

Visst förstår man att de blivande föräldrarna kände panik, när Hilda upptäckte att hon väntade barn. Inte kunde hon återvända till sitt respektabla hem i Lemnhult och berätta att hon skulle få barn, fastän hon inte var gift. Så förtvivlade hennes föräldrar skulle bli och så det skulle tisslas och tasslas! Nej, detta måste till varje pris döljas. Och så bestämde hon, liksom många andra ogifta mödrar och troligen tillsammans med barnafadern, att barnet skulle hemlighållas och lämnas till fosterhem. Det är svårt att förstå hur man kunde lämna bort sitt barn. Men det var en annan tid och den varade en bra bit in på 1900-talet. Tillhörde man en "bättre familj" gällde det att skydda dess heder och goda anseende. Fattiga pigor och torpardöttrar födde otaliga s.k. "oäkta" barn men hade ingen heder att skydda. Kunde de inte själva ta hand om sitt barn så gjorde oftast moderns föräldrar det.

Den lille Hjalmars fosterfar blev diversearbetare Bengt Olsson Gullberg vars efternamn Hjalmar fick. Fostermodern hette Elsa Andersdotter. Båda var födda 1850 och hade inte fått några egna barn. När Hjalmar kom till deras hem, fanns där sedan ett halvår fostersystern Hanna Elisabet. Hon var brorsdotter till Elsa och nio år gammal. Båda hennes föräldrar hade dött 1897 och hennes äldre systrar hade emigrerat till Nordamerika. Familjen Gullberg bodde på Södra Förstadsgatan i Malmö.

De biologiska föräldrarna, Robert, som antagit tillnamnet Brand, och Hilda gifte sig i Sankt Pauli församling i Malmö den 6 oktober 1900. Ingen av bröllopsgästerna på fotot nedan kände till att de redan hade en son.

De fyra tärnorna på ömse sidor av brudparet var från vänster Gerda Lundeberg, Agnes Lundgren, Hildas syster Jenny och en fröken Holst. Damen i bakre raden är en fröken Bruhn. Jag anar att ett av paren till vänster är brudens föräldrar som rest från Lemnhult ner till Malmö för att närvara vid dotterns vigsel? En liten lustig detalj är väl hunden som ligger och vältrar sig vid brudens fötter och delvis skyms av klänningen och släpet. Var det till honom som Hilda gav sin moderskärlek?
Hjalmar Gullbergs likhet med den biologiske fadern märks på alla foton.

Robert och Hilda Brand fick inga fler barn och de hade mycket liten kontakt med sin son. Robert Brand besökte ibland fosterhemmet, men den lille Hjalmar fick då inte veta vem den vänlige farbrorn var. Den uppgiften kommer från brudtärnan Agnes Lundgrens dotterdotter. Agnes var Hildas mycket goda vän och förtrogna. Robert Brand titulerades först prokurist, vilket innebar att han var behörig firmatecknare, och senare grosshandlare och makarna var välbeställda. De betalade för sonens uppehälle och studier, varför han hade det bättre ställt än familjen som han levde med.  

Ganska tidigt förstod Hjalmar hur det förhöll sig, men trots att han var lik sin far förnekades all släktskap. Detta nämner han i en ungdomsdikt som avslutas med kärleken till fosterföräldrarna:

Än skyr jag hos mig anletsdragen
för att jag inte deras fått
som gav mig från den första dagen
en kärlek som var utan mått.


Mycket i Gullbergs diktning kretsar kring detta, att han blev bortlämnad och aldrig erkändes av sina biologiska föräldrar. En känsla av främlingskap kom att prägla honom hela livet, men endast på ett ställe i sitt publicerade författarskap, i dikten ”Till en näktergal i Malmö”, nämner han sitt trauma. Kanske var det också föräldrarna han tänkte på i raderna
Vi vet att kärlek i augusti månad
kan bära frukt i maj på en klinik....

Unge Hjalmars dominerande intresse var musiken. Han spelade fiol och tonsatte lyrik av svenska och tyska diktare. Hjalmar tog studenten 1917 vid Malmö latinskola. Därefter studerade han vid Lunds universitet, läste klassiska språk och litteraturhistoria och blev filosofie magister 1923, samma år som hans far grosshandlaren avled inte fullt femtio år gammal. Två år senare dog fosterfadern.

Hjalmar Gullbergs fortsatta studier resulterade i filosofie licentiatexamen 1927. Samma år utkom den första diktsamlingen, I en främmande stad. Här slår Hjalmar Gullberg an den ton av främlingskap, dödslängtan och melankoli, som kan märkas i hela hans diktning.

Hjalmar Gullberg fotograferad framför sommarhuset i Falsterbo.

1927 var också det år som hans mor Hilda tog sitt liv. Hon hade då avvecklat makens firma och flyttat till Stockholm. Hilda blev bara drygt femtio år gammal.

Enligt moderns testamente skulle sonen få ärva 40.000 kronor samt en briljantring. Det nöjde sig inte fostermodern med. Hon kontaktade en advokat och resultatet blev att Rådhusrätten i Malmö fastställde Hjalmar Gullbergs rätta börd med hjälp av vittnesmål från fostermodern och barnmorskan Karna Johansson, i vars lägenhet han föddes.

Som ende bröstarvinge ärvde Gullberg hela kvarlåtenskapen drygt 200.000 kronor samt föräldrarnas sommarhus i Falsterbo.

Dikten "Till en näktergal i Malmö" skrevs i slutet av maj 1942 när Gullberg var patient på Allmäna sjukhuset i Malmö. Personalen beskrev honom som blyg och tystlåten men mycket vänlig och trevlig.


Till en näktergal i Malmö

Jag mötte vänner i så många länder -
men varför blev man ensam under skyn?
Jag älskar det, som flyr ur våra händer;
jag älskar det, som doldes för vår syn.
Här ligger jag, en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.
Jag älskar mörkret, och jag älskar vakan;
jag älskar tystnaden, som blir sång.


I sjukhusparken hänger månens lykta;
det glittrar genom rullgardinens dok.
Nu lyssnar alla sorgsna och betryckta
till Höga visan ur naturens bok.
Den störste sångaren på denna jorden
har kommit för att skingra våra kval.
Jag hör musik och letar efter orden.
Sjung, näktergal, min hemstads näktergal!

Från vilket paradis är stämman lånad,
som tränger in i rummet, där jag bor?
Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det, som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den, som försökte spåra oss, tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.


Dig vill jag intill döden efterlikna,
o sångare, som vägrar att bli sedd!
De sökte fånga dig och står besvikna:
på villospår blev jägarskaran ledd.
Dig känner ingen - ingen utom träden
har sett, om du är vacker eller ful.
Snart hörs i toppen trastens sommarkväden
- då tiger du, som sjöng i låga skjul.


Lär mig att inför världen vara liten!
Vad gör det, att jag vandrar mot min höst,
att jag blir ensam, grå och väderbiten?
En majnatts melodi har sprängt mitt bröst!
O näktergal, jag var en gång din like -
nu är jag åter stum och sjunker matt
tillbaka i det anonymas rike...
Det skulle vara lätt att dö i natt.

Mot slutet av sitt liv led Gullberg av en svår förlamningssjukdom och förlorade förmågan att tala. Han tog sitt eget liv genom drunkning den 19 juli 1961 i sjön Yddingen i Bökeberg. Han var dock skriven i Oscars församling i Stockholm men blev begravd i Malmö. Där vilar han tillsammans med fosterföräldrarna och Elisabeth, som han alltid betraktade som sin rätta syster. Hon förblev ogift och avled 1947 i Oscars församling. Deras fostermor Elsa dog 1935.

Hjalmar Gullberg levde från 1952 till sin död tillsammans med Greta Thott född Malmqvist. Hon var änka efter greve Stig Thott på Skabersjö. De var inte gifta och hade inga barn.

Det var nog inte till Greta som Gullberg skrev följande vers. Mera troligt är att den tillägnades någon tidigare tillfällig förbindelse.

Vi böjer inte knä för någon präst
Vi avger inga trohetslöften just
Så lyder eden vid vår bröllopsfest
Jag älskar dig, så länge jag har lust

Greta Thott dog i Stockholm 2003 i en ålder av 95 år. Hon ligger begravd vid sin trolovade Hjalmar Gullberg i Malmö.

Min farmors mor Vendla Jonsdotter

Vendla och hennes tredje make Jonas Akatius Jonsson.

Om denna beundransvärda kvinna finns mycket att berätta. Hon var född 1834 i grannsocknen Åseda. Tjugofyra år gammal gifte hon sig den 29 december 1858 med den fem år äldre bonden Carl August Abrahamsson i Kvarterbo. 

Den nyblivne maken hade redan ett äktenskap bakom sig. Men vem var han och vad tänkte han på, när han sex år tidigare hade gift sig med en tjugofem år äldre, barnlös änka?  Jag har förstås ingen anledning att klandra honom. Han har ju stor del i att jag själv kom till världen.

Som släktforskare har jag förstått, att äktenskap vid den tiden sällan ingicks av förälskelse och kärlek. Det handlade mer om att skaffa sig ett ekonomiskt drägligt liv. Jag tror att den 23-årige Carl August såg en möjlighet att fördubbla sitt jordägande. 

Unga män, som övertog sina föräldrars jordbruk, gifte sig ibland med en av grannens döttrar. Inte sällan hade bruden en bit ärvd jord att tillföra.

Carl August var född i byn Höneskruv och hade samma år köpt en av Västregårdarna i Kvarterbo för 3.333 riksdaler. Det är på den gården som hans dottersons dotter, min syster Kerstin med familj numera bor.

Carl Augusts första hustru Helena, eller ”Nissa-Lena” som hon kallades, var inte känd för milt sinnelag. Nils, hennes tidigare make, hade dött julafton 1845. Enligt församlingens dödbok var dödsorsaken förkylning. Grannarna hade hört hur makarna ofta trätte och började undra hur den starke och friske Nisse kunde dö av en enkel förkylning, bara 48 år gammal? Hade Lena förgiftat honom? Ingen ville stå bakom en anmälan till häradsrätten, men ett rykte började spridas och ett rykte kan vara lika dömande som en domstol.

Även Carl August nåddes så småningom av ryktet och var på sin vakt. Efter att han en gång ätit något som föreföll honom märkligt i smaken gick han till ladugården och kräktes i grishon. Resultatet blev att grisen dog och att makarna skiljdes.

Så långt den historia som jag och många andra hört berättas. Nu måste jag erkänna att jag har börjat tvivla på att den är sann. Troligen hade Carl August redan träffat Vendla Jonsdotter från Labbemåla i Åseda och insett att äktenskapet med Lena var ett misstag. Troligen var historien om förgiftningarna ett påhittat försök av mina egna förfäder att förklara varför Carl August efter sex års äktenskap begärde skilsmässa, något som då var mycket ovanligt.

Så här skriver församlingens kyrkoherde i sin ämbetsberättelse till biskopen den 20 januari 1859:

”Äkta makars sammanlevnad kan knappt väntas bättre än den är. Äktenskapsskillnad för oenighet har här inträffat, om jag minnes rätt, 3 gånger under min kyrkoherdetid, snart 34 år. Helt nyligen upplöstes sålunda ett äktenskap där mannen var född 1829 och hustrun 1804.”

Kyrkoherde Wahrstedt menade att den stora åldersskillnaden var orsak till skilsmässan.

Under de år Carl August var gift med Helena var båda makarna skrivna på hennes gård i grannbyn, medan bostadshuset i Kvarterbo var uthyrt. Vid husförhöret i oktober 1858 är Carl August tillbaka i Kvarterbo och den 29 december samma år gifter han sig med Vendla.

Hon hade fyllt tjugofem, när hon den 19 juni 1859 födde makarnas första barn Klas. Med andra ord, de var ”tvungna att gifta sig”, som man brukade säga förr i tiden. Redan i oktober året därpå kom lillebror Algot. Under åren 1862 till 1868 födde hon ytterligare fem barn, däribland vår farmor Ulrika 1863 och yngsten Carl Jonas 1868. De övriga, två döttrar och en son, dog som spädbarn.

1868-1869 var det år som i folkmun benämndes ”Det svåra året” på grund av missväxt och svält.

I februari 1869, tio år efter makarnas giftermål, blev Carl August allvarligt sjuk och på sin hustrus trettiofemårsdag, den 24 februari somnade han in. Drygt fyra månader senare skulle han ha fyllt fyrtio. Dödsorsaken var nervfeber, en inte helt ovanlig sjukdom, om man söker i församlingars dödböcker vid denna tid.

På 1177:s hemsida får man veta att detta är en bakteriesjukdom som sprids via förorenat vatten eller mat som inte är ordentligt kokt eller stekt. Den kallas också tyfoidfeber, sepsis eller blodförgiftning och är livshotande om den inte behandlas. 

I Sverige är den numera ovanlig och antalet fall per år har under 2000-talet varierat mellan 8 och 32. Mest förekommer den i Afrika, Sydamerika och Sydostasien. 

I en tid när husmödrar tvingades blanda ut mjölet med bark eller mossa, stod Vendla plötsligt ensam. Hur äktenskapet varit vet jag förstås inte, jag kan bara hoppas att deras tio år tillsammans hade varit bra och lyckliga. 

Jag anar att Vendla var förtvivlad och undrade hur hon skulle klara av sitt lilla jordbruk och att helt ensam försörja sina fem barn i åldrarna 10 månader - 9 år.

Många sädbingar tömdes och en dag var också Vendlas binge tom. Hon hade fått veta att den svenska regeringen bett andra länder om nödhjälp och att ett skepp från Ryssland lastat med säd hade anlänt till Kalmar.

En dag selade hon sina båda oxar, satte dem framför en vagn och på krokiga och gropiga vägar startade hon den sju-åtta mil långa resan till Kalmar. Jag antar att någon av hennes fem yngre systrar tog hand om barnen och djuren under tiden. Men resan var förgäves. När hon kom fram till Kalmar var all säd slut.

Hur skulle Vendla som ensam kvinna klara av sitt jordbruk och dessutom försörja fyra små barn. I drygt ett år hankade hon sig fram. Jag antar att släktingar och grannar ställde upp och hjälpte henne ibland. Att anställa en dräng hade hon inte råd till. Enda utvägen var att gifta om sig.

I oktober 1870 flyttade Jonas Nilsson till gården och en månad senare blev han Vendlas andre make. Äktenskapet blev mycket kortvarigt. När jag upptäckt att det fanns ett slags ”släktförhållande” mellan Jonas Nilsson och Vendlas förste makes hustru Helena, misstänker jag att det fanns ämnen för trätor mellan dem. Efter fyra månader gav båda upp och Jonas flyttade till sin syster och svåger. Detta hade Kyrkorådet fått vetskap om och makarna kallades till medling. 

”Utdrag ur protokollet, vid kyrkorådets sammanträde i Elghults skolhus den 23 April 1871.

Kyrkorådet hade sammanträdt med anledning deraf att hemmansegaren Jonas Nilsson och hans hustru Wendla Gustava Jonsdotter från Qvartebo Westregård, hvilka makar blifvit förekallade samt båda voro närvarande, lefde i oenighet med hvarandra, dessa makar ingingo äktenskap den 26 November 1870, bodde sedan tillsammans i circa 4 månader, hvarefter mannen öfvergaf sin hustru samt med hennes begifvande flyttade till södra Rås.

Kyrkorådet fann inga giltiga skäl å någondera sidan till detta korta äktenskaps upplösande, utan förmanade de förekallade att med kristligt tålamod fördraga hvarandra samt å ömse sidor räcka hvarandra en försonande hand. 

I hufvudsak ansåg sig kyrkorådet för öfrigt ingenting kunna uträtta till dessa makars förbättring, helst som mannen förklarade sig ej på något vilkor vilja fortsätta äktenskapet.

Ut supra In Fiden

Vikt. Norlén      kyrkorådets ordförande.

……………

En skilsmässa var för 150 år sedan i det närmaste omöjlig att få godkänd. Stor åldersskillnad var tydligen en giltig orsak. Ett annat alternativ var att den ena maken rymt och inte gick att återfinna. 

I kyrkans Husförhörsbok uppges i juli 1871 att Jonas Nilsson ”vistas i Nord Amerika”. Vendla ansökte då om skilsmässa hos Häradsrätten.

Utdrag af domboken, hållen vid lagtima höstetinget vid Uppvidinge härad i Lenhofda den 12 September 1871.                                                                  

Å hustru Vendla Gustafva Jonsdotters vägnar inlemnade Nämndemannen Nils Gustaf Lundstedt i Marshult följande till Häradsrätten ställda ansökan: 

Som min man Jonas Nilsson af idel ondska mot mig och utan mitt gifna löfte afviket ifrån sitt hem i Qvartebo Westreg. utan att återkomma, så får jag härigenom anhålla om hans laga efterlysande. 

Qvarterbo Westergård
den 12 September 1871 

Wendla Gustafva Jonsdotter

Wid denna ansökan voro fogade

1.  Utdrag ur protokollet, hållet vid kyrkorådets sammanträde i Elghults skolhus den 23 April 1871.

2.  Ett så lydande intyg:
Att hemmansegaren Jonas Nilsson från Qvartebo Westregård af nedanskrifna församling uttagit Arbets och Frejdbetyg till Norra Amerika den 2 Juli innevarande år samt att han, enligt intyg från trovärdiga personer, derstädes lärer vistas, varder härmedelst på begäran intygadt.

Elghult å Pastors Expeditionen
den 11 September 1871.
Vikt. Norlén t.f. Pastor 

Även Häradsrätten var tveksam till att godkänna Vendlas ansökan och krävde ytterligare bevis.

Wid tingets slut den 31 Oktober 1871 afsades följande Utslag:
För erhållande af upplysning rörande Jonas Nilssons vistelseort anser häradsrätten nödigt att höra Elghults församlings medlemmar och uppskjuter ärendet af sådan anledning till Förste Rättegångsdagen af nästa ting, då sökanden, derest ansökningen fullföljes, bör tillstädsekomma samt förete medlemmarnes vid kommunalstämma i omförmälda afseende meddelade yttrande.                                           
Som ofvan,                                                                                                               

På Härads Rättens vägnar                                         C.E.Cervin

Först nästan tre år senare, i april 1874, fick Vendla sin skilsmässoansökan beviljad och den 10 juni samma år gifte hon sig för tredje gången.

Vendla hade fylllt 40 år och hennes nye make,  Jonas Akatius Jonsson, var sju år yngre.

I sju månader hade han i församlingens husförhörsbok varit antecknad som hennes dräng. När Jonas flyttade in i november 1873 kom han närmast från När på Gotland. Dit hade han kommit i januari 1869 och där bodde hans åtta år äldre bror Carl med familj. Carls hustru var född i Närs församling, men bröderna Carl och Jonas Jonsson var födda i byn Nöbbele i Lenhovda församling, medan deras föräldrars födelseförsamling var Älghult.

Vendlas båda äldsta söner, Klas och Algot, utvandrade till Nordamerika på 1880-talet. Där gifte de sig med var sin svenska och bildade familjer. Fram till moderns död 1924 hade de brevkontakt med henne och familjen i Sverige, men därefter bröts den.

Vendla och Jonas brukade gården i Kvarterbo tills den 1884 överläts till nästa generation, dottern Ulrika och hennes make Karl Oskar Johannesson.

Yngste sonen Carl Jonas stannade i hemsocknen. 1892 var han tjugofem år gammal, och på väg att gifta sig med en sjuttonårig bonddotter. 

Paret hade tagit ut lysning och 1/6 mantal av föräldragården var redan skriven på Carl Jonas. Men trolovningen bröts och Carl Jonas flyttade tillbaka till Kvarterbo. 

Denna uppgift hade jag aldrig tidigare hört talas om, troligen kände inte heller vår far och hans syskon till den.

Jag har däremot fått höra att Carl Jonas arbetade som dräng vid Flöxhults Säteri och att han var ovanligt stark och gärna visade sin styrka. Efter ett alltför tungt lyft uppstod en invärtes bristning och blödning. Mjälten hade spruckit och efter några dagar på Lenhovda sjukstuga avled Carl Jonas endast 28 år gammal. Vendla och Jonas kallades till sjukstugan, eftersom sonen bett att få träffa dem, men de kom försent, han var redan död när de anlände.

Kyrkans längder visar att efter den brutna trolovningen var Carl Jonas kyrkoskriven i Kvarterbo ända fram till sin död. Att han arbetade som dräng i Flöxhult, kan mycket väl vara sant liksom det tunga lyftet, i förening med den dödsorsak som församlingens dödbok uppger, ”Bukhinneinflammation i förening med kronisk tarmkatarr”

Den tjugonde december 1895 dog Carl Jonas och nyårsdagen 1896 begravdes han på Älghults kyrkogård. 

Hon hade inget lätt liv Vendla Jonsdotter. Tre barn hade hon förlorat strax efter att de fötts och när deras far dog var det hungersnöd. De båda äldsta sönerna fick hon aldrig återse efter att de lämnat Sverige. Hon hade nyss fyllt 60 och hade många år kvar av jordelivet. Jag har också hört berättats, att sorgen över sin yngste sons död ”kom hon aldrig över”. Om jag ibland är tveksam till, om det som jag hört berättas, verkligen är sant, så är just detta något jag aldrig kommer att tvivla på.

På en vägg i ”storarummet” på övervåningen hängde ett stort porträtt inom en brun ram, när jag var barn och jag fick veta att detta var farmors bror Carl Jonas. Nu anar jag att det först hängt på väggen hos Vendla.

När Carl Jonas avled, hade hans syster Ulrika och hennes make Karl Oskar ägt gården i Kvarterbo i elva år. De hade fått tre barn, Alma, Anna och Georg och fyra år senare 1899 föddes deras yngste, vår far Richard. 

Kanske blev det lite trångt i stugan, så att det var anledningen till att Vendla och Jon lämnade undantagsboendet och såg sig om efter ett annat hem. I november 1906 flyttade makarna till ett torp som i Husförhörsboken kallas Backet. Troligen var det samma plats som senare fick namnet Solbacken, eftersom jag har hört äldre kusiner tala om att de hälsade på de båda gamla i Solbacken.

När maken Jonas avled i mars 1921 flyttade Vendla tillbaka till Kvarterbo. Ulrikas och Karl Oskars tre äldsta barn var då gifta, bara Richard bodde hemma och där fanns gott om plats. Vendla fick ytterligare tre år i Kvarterbo. Där slutade hon sina dagar den 11 maj 1924. Medan hennes båda makar och fyra av barnen fick sitt sista vilorum på den gamla kyrkogården, blev hennes på Älghults nya kyrkogård. 

I samma grav vilar nu sedan 2010 också Vendlas dotterdotters dotterson och runt omkring, men i andra gravar, flera av hennes ättlingar.

Anna Barbro

Att barnadödligheten var stor på 17- och 18-hundratalen, det har alla släktforskare uppmärksammat. Men sällan har en familjs öde berört mig mer än detta. 

Annandag jul 1790 gifte sig den nittonåriga Anna Barbro Johansdotter från byn Pauträsk i Lycksele med den tio år äldre bonden Mårten Mårtensson från Åskilje. Enligt skrifteboken beskrivs Anna Barbros föräldrar som ”Nybyggare vid Umeå Elf och ditrinnande Träsk”. 

Den unga Anna Barbro blev husmor i Åskilje och i oktober året efter giftermålet föddes makarnas första barn, dottern Anna Maria. Elva månader senare fick Anna Maria en liten bror, Johannes, och strax efter hennes tvåårsdag begåvades hon med ytterligare en bror. Hans namn blev Abraham. 

Troligen var Anna Maria och Abraham för små för att förstå den tragedi det innebar för familjen, när deras bror Johannes dog av ”bröstfluss” vid två och ett halvt års ålder. Anna Barbro väntade åter barn och två månader efter Johannes död, vid midsommartid 1795, födde hon sonen Nils. När Nils var tretton månader gammal fick han en syster, Kristina Katarina. Under knappt två år fick makarna glädja sig åt sina fyra barn. Men i maj 1798 slog ödet till med stor kraft. Med två dagars mellanrum dog fyraårige Abraham och lilla Kristina Katarina ett år och nio månader gammal. Återigen var ett nytt barn på väg. Den flicka, som föddes i november, fick samma namn som sin döda syster, Kristina Katarina. 

År 1800 var ett dystert år för den västerbottniska församlingen i Lycksele. Inte mindre än 103 församlingsbor avled och begravdes detta år. Det kan jämföras med de två åren dessförinnan. 1799 var antalet döda 34 och året dessförinnan 45. 

En smittkoppsepidemi var orsak till 38 av dödsoffren. Den förste som drabbades var en sextonårig pojke. Två veckor senare tog sjukdomen den 40-årige Mårten Mårtenssons liv. Han begravdes tillsammans med sin ett och ett halvt år gamla dotter Kristina Katarina som också smittats. Efter fyra månader var epidemin över. Anna Barbro och barnen Anna Maria åtta år och Nils fem år hade överlevt. Tre månader efter makens död födde änkan Anna Barbro sitt sjunde barn, en son som fick sin fars namn. 

Tjugonio år gammal stod Anna Barbro ensam som ansvarig för det lilla jordbruket och sina tre barn. Som så många andra änkor var hon i behov av manshjälp på gården. Ett år efter Mårtens död gifte hon om sig med Per Olofsson Lyxell, som först flyttat till Åskilje som dräng. Och barnen fortsatte att komma - och förloras..... 

Redan i september 1801 föddes Olof och i januari 1803 Johan, som dock bara blev två veckor gammal. Ett år senare föddes en ny Johan. Inte heller han fick leva. Ytterligare en månad senare dog även Olof som hade hunnit bli två år och åtta månader. 

Den 28 februari 1805 födde Anna Barbro en dotter, Sara Maglena och ett drygt år senare kom Israel, men han blev inte fullt två månader gammal. Dagen före Sara Maglenas treårsdag 1808 fick hon en ny liten bror. Hans namn blev Per Olof. Två månader senare tog också hans liv slut. I februari 1809 föddes Gustaf och i september 1810 Margareta Johanna. Redan efter tolv dagar somnade flickan in, medan Gustaf levde till april 1811. I februari 1812 föddes Maria Brita och ett drygt år senare Katarina Charlotta. Den senare blev halvårsgammal, medan Maja Britta fick leva vidare. 

Mårten, sonen som föddes efter sin fars död och fick hans namn, skulle fylla sexton år, när han insjuknade i scharlakansfeber och dog den 3 juli 1816. Anna Barbro var då höggravid och födde dottern Anna Lisa bara nio dagar senare. I mars 1818 och någon månad före sin 47-årsdag födde Anna Barbro sitt yngsta barn. Det blev en son och hans namn blev Per Olof. Då fanns ännu fem av hans syskon kvar i livet. 

De var Anna Maria 26 år, Nils 22, Sara Maglena 13, Maria Brita 6,  Anna Lisa 1 år och 8 månader. Anna Lisa blev den som fick leva längst av syskonen. Hon blev 82 år gammal.

Av de barn som Anna Barbro miste dog sex under första levnadsåret. Två hade hunnit fylla ett år, fyra blev mellan två och fyra år gamla och Mårten skulle fylla sexton.

Att en kvinna födde nitton barn var sällsynt även på den tiden. Hon måste ha varit ovanligt stark, Anna Barbro. Hon dog i Åskilje den 28 mars 1840 och var då 68 år.
Hennes make, Per Lyxell levde i ytterligare tio år. Han blev 82 år gammal. 

Anna Barbro Johansdotter - hur orkade du? Nitton barn hade du fött. Under större delen av  ditt vuxna liv hade du burit på dina ofödda barn. Tretton av dem hade du mist och tvingats följa till graven på Lycksele kyrkogård. Där fick du också begrava din förste make. Varifrån fick du kraft att sköta ditt hem, att vara mor och uppfostra de barn du fick behålla? Din livsuppgift verkar helt omöjlig och jag kan inte sluta undra - och beundra dig. 

Hedda

Hedda var 14 år 1860, när hennes mor dog. Hon bodde tillsammans med sin far tills han dog sex år senare. Då flyttade hon som piga till Kläckeberga gård. Där hände något som inte var helt ovanligt. Den unga flickan blev med barn och barnafadern ville inte kännas vid varken henne eller det väntade barnet. Kanske handlade det om en våldtäkt.

Hur skulle hon ensam, 21 år gammal, utan föräldrar, med tre bröder som hade nog av sina egna bekymmer, klara av att ta hand om ett barn? Kanske trodde Hedda att hon bättre skulle kunna dölja sitt tillstånd, där hon var okänd. Därför flyttade hon till grannsocknen Berga. För som så många andra unga flickor vid denna tid såg hon bara en utväg. 

Men Heddas gärning uppdagades. Församlingsboken berättar: ”Framfödde d. 9 mars 1868 ett oäkta flickebarn, som genast af modren mördades”. Tidigare skulle troligen brottet ha inneburit dödsstraff, men för just detta utdömdes nu lindrigare straff.

Två veckor efter händelsen häktades Hedda och en månad senare dömdes hon av Norra Möres Häradsrätt till sex års straffarbete.

Den 15 juni 1874 blev Hedda fri och återvände till Kläckeberga. Tre månader senare gifte hon sig med den tre år yngre drängen Nils Johansson. Var och när hade hon blivit bekant med honom, och vem var han? 

De två första frågorna lyckas jag inte lösa, men Nils har jag kunnat följa från hans födsel i Mortorp 1849.
Fadern var båtsman, det vill säga soldat. Nils hade fyra bröder och en syster. Modern dog när Nils var 15 år och fadern gifte om sig drygt 7 månader senare. Nils och hans tre år äldre bror Olaus flyttade till drängplatser på samma gård. Därefter följde Nils samma mönster som drängar och pigor oftast gjorde vid den tiden. De bytte husbonde efter ett, ibland två år. De ”städslade sig” och skrev kontrakt för viss tid. Kanske skulle det bli bättre hos näste husbonde? 

Det förekom dock ibland att tjänsten blev mycket långvarig och att pigan eller drängen fick åldras och dö på den gård de tjänat.

Flyttningen skedde ibland på våren, men vanligen på hösten, när skörden var bärgad. Mellan bytena inföll den så kallade ”friveckan” då de hade möjlighet att hälsa på familj och släkt. 

Nils bytte arbetsgivare och socken några gånger innan han 1873 kom till Kläckeberga. Ett år senare var han gift med Hedda.

På den stora herrgården Kläckeberga var Nils statdräng i åtta år och Hedda fick troligen också utföra många dagsverken där. Husbondefamiljen Jegerhjelm fick acceptera att de 1882 sade upp sig och valde att flytta till Kalmar, där Nils fick arbete på en tändsticksfabrik. Om Hedda hade arbete utanför hemmet är svårt att veta. Kanske arbetade hon också på fabriken. 

Hedda avled på Kalmar lasarett i november 1911 och var då 65 år gammal. Dödsorsaken var lunginflammation. Hedda och Nils fick inga barn. Jag hoppas innerligt att de ändå hade ett bra liv tillsammans. 

Nils levde ensam i 25 år och dog i november 1936. Han blev 87 år gammal. 

Maria Sofia och Johan Alfred

Maria var tjugo år gammal när hon 1859 lämnade hemmet i Mårtensryd i Hälleberga och blev prästgårdspiga i Högelycke. Hon stannade där i fyra år. Därefter blev det några andra pigplatser, innan hon flyttade tillbaka till föräldrarna. Hon väntade barn och behövde deras hjälp. Där födde hon 1866 sonen Adolf.

1874 gifte hon sig med Johan Alfred Fridland från Sjöfällan i Nottebäck. Hans liv hade dittills mött många motgångar. Johan var uppvuxen hos en ensam, fattig mor och verkar tidigt ha hamnat på fel väg i livet. Kanske hade han nu, vid 31 års ålder hittat en människa som kunde ge honom lite tröst och förståelse? 

Jag kunde inte motstå att ta reda på vad han hade varit med om.
Detta är Johan Alfreds historia:
Hans morföräldrar Christoffer och Susanna bodde i backstugan Sjöfällan med dottern Christina när hon, 1843 och 30 år gammal, födde sin son Johan Alfred. Morfadern dog när pojken var nio år gammal. Modern blev någon gång under tiden 1855-1862 kallad inför Kyrkorådet på grund av ”lastbar lefnad”. I april 1860 tog Johan Alfred ut betyg för att flytta till Stockholm och söka till Livgardet. Han hade då inte fyllt 17 år. Mormor Susanna dog 1865 och Christina blev ensam i stugan. 1866 återkommer anteckningar som rör hennes son. Han uppges ha varit stadssoldat i Stockholm, men troligen var han tillbaka i Sjöfällan redan efter fyra år i huvudstaden. Johan Alfred har ”efter 6 års vistelse, utan att vara skattskriven, skrivits in hos sin moder. Infördes här med rotens medgivande
31/10 1870.”

Det upplyses också om att ”han straffats för första resans stöld”.
En anteckning om hans mor lyder: ”varit utesluten från den heliga Nattvarden för sin lastbara levnad”. Johan Alfred får ännu en notering: ”Dömd af Uppvidinge H.Rätt 30/12 1872 till straffarbete i 8 månader samt att i 8 år vara förlustig medborgerligt förtroende. Skall alltså undergå Enskild Skrift enl. K (kyrkans) kungörelse den 4 maj 1855. Undergick ensk. Skrift d. 27/8 -74.” 

Tre månader senare gifte sig Johan Alfred och Maria Sofia och hos dessa båda, av omgivningen troligen misstrodda, baktalade och föraktade människor, flyttade den trettiofemåriga Maria Sofia och hennes åttaårige son in.
Makarna fick två söner tillsammans och bodde med dem och Johan Alfreds mor Christina i Sjöfällan, tills modern dog 1895. 

Anteckningarna om Johan Alfreds förseelser och domar försvinner inte. I nästa husförhörslängd upprepas nogsamt vartenda ord, men i de följande nöjer man sig med orden ”obs. anteckning i förra Boken”.
Mellan 1910 och 1917 beboddes Sjöfällan även av sonen Hjalmars familj. Därefter blev föräldrarna ensamma i sin stuga. 

En augustidag 1919 fick den åttioåriga Maria Sofia lämna sitt enkla, jordiska hem Sjöfällan. Jag hoppas att Johan Alfred och hon hade fått några lyckliga dagar där. Deras liv kunde väl blivit bättre om de hade fått en bättre start. Men så är det ju ännu, man får inte välja var man föds, inte i vilken familj och inte på vilken plats på vår överbefolkade jord. 

I två år levde Johan Alfred ensam, men 1921 fick han flytta till ålderdomshemmet. Han var 78 år gammal och klarade sig inte själv längre. Troligen var han sjuk, för han somnade in strax efter flyttningen.
Backstugusittare och fattighjon hade han kallats nästan hela sitt liv. Den gamla stugan Sjöfällan gick i graven samma år som han. Den dög inte längre som bostad, den hade gjort sitt och Johan Alfred hade också gjort sitt på jorden. 

Anders och Gyrita

Den 10:e september 1738 gifte sig den unge Anders Månsson i Marskog, Älghults socken med Gyrita från grannbyn Marshult.  Gyritas exakta ålder är osäker, för hon finns inte i dopboken, men torde vara född 1709 eller i januari 1710 för den tid dopbok saknas. Gyrita bör ha fyllt 28 år och var omkring 7 år äldre än Anders, som vid vigseln ännu inte fyllt 22. Åldersskillnaden var väl inget de störde sig på. Viktigare var att de tyckte om varandra.

Att i vår tid mista ett barn hör väl till de mest tragiska händelser som ett föräldrapar kan drabbas av. Men hur var det då på 17- och 1800-talen när barnadödligheten var enorm?

Inget familjeöde har väl berört mig mer än detta:
Gyrita flyttade till Anders familj i Marskog. På gården, som var ett arrendejordbruk under Hovgårds säteri, fanns arbete för dem alla, för Anders och Gyrita och för hans föräldrar Måns och Kerstin. De var nog glada över att få ännu en arbetskraft på gården. Måns började känna sig gammal. Han hade fyllt 66 år och det tunga arbetet hade tärt på hans krafter. Hustrun Kerstin hade nyss fyllt 53 och tycktes ännu orka med en hel del. Och visst gladde de sig när de tänkte på att det nog skulle komma barn i huset. Själva hade de bara fått två, vilket var mycket ovanligt vid denna tid.

Trots att de inte ägde gården kunde den mycket väl ge både dem själva och en växande barnaskara vad de behövde, både husrum och föda. 

Det var dock inte bara den egna familjen som skulle försörjas. De båda gårdarna i Marskog ägdes av en stiftelse som hade bildats när adelsfröken på Hovgård Christina Grip 1663 donerade Marskog och stadgade att brukare i stället för arrende skulle ”underhålla, föda och försörja fem ärliga och oberyktade gamla pigor som kunde för fattigdom, ålder och sjukdom sig ej själva uppehålla, förtjäna eller nära.”

På gården fanns även en stuga där de fem kvinnorna hade sin bostad. Detta avtal fungerade på samma sätt ända in på 1900-talet.

Hur blev det då med den förväntade tillökningen?  Jo, nästan på dagen nio månader efter vigseln födde Gyrita två små flickor, Annika och Maria. Men de var små och svaga och efter bara två veckor släcktes de små liven. Tio månader senare föddes en son. Han fick namnet Anders, men också han somnade snart in. I februari 1742 föddes en ny Anders och glädjen var stor när föräldrarna förstod att honom skulle de få behålla. Tre år senare fick Anders en lillebror. Hans namn blev Carl.

1747 föddes Per. Han blev bara fem år gammal. Som dödsorsak angavs ”svullnad”. Kanske handlade det om halsböld? Vid den tiden hade familjen ytterligare två barn, tvillingarna Måns och Maria. När Per dog var de nyss fyllde tre år. En månad före sin fyraårsdag dog Maria, troligen av någon tarmsjukdom och en dryg månad senare dog Måns av smittkoppor.

Då fanns i familjen även tvååriga Ingeborg och en månad efter Måns död föddes tvillingarna Lisbet och Karin. Lilla Lisbet blev bara 17 dagar gammal, medan Karin fick leva ytterligare några månader. På hösten samma år, 1754, dog tre och ett halvt år gamla Ingeborg.

Ännu en dotter föddes i denna så hårt prövade familj. Hon föddes en marsdag 1755 och hennes namn blev Christina. Kanske föddes hos föräldrarna hoppet om att de skulle få se henne växa upp. Men så blev det inte. Sju år gammal dog hon av ”halssjuka”.

Av alla de tolv barn som föddes i denna familj, därav tre tvillingpar, var det bara sönerna Anders och Carl som fick leva till vuxen ålder. Anders blev 76 år och Carl 72. Och som så många gånger förr frågar jag mig: Hur orkade föräldrarna, med all denna sorg, leva vidare?

Gyrita blev omkring 90 år gammal, en mycket hög ålder vid denna tid. Strax efter hennes död avled hennes 82-årige make.

Om att göra avtryck

”Efter oss kommer ingen att minnas Olga.” Orden skickades via sms till min dotter Katarina. 

Inför artiklarna om de fattighus som funnits i Sundsvallsområdet och som de senaste dagarna publicerats i ST, har hon intervjuat en del personer som har kunnat berätta. Två systrar som hon talat med nämnde Olga och jag engagerades att forska om henne. Hennes ogifta mor blev placerad på fattiggården utanför stan när Olga skulle komma till världen 1911. Även Olgas 12-årige bror kom att bo där under fem år. Modern hade fött ytterligare en ”oäkta” son, men han blev bara fyra månader gammal.

Olga föddes i fattiggården, hon växte upp och kom att tillbringa större delen av sitt liv där. Snart fick hon beteckningen sinnesslö, något som också senare kom att tillfalla hennes mor. I hennes fall kan det möjligen ha handlat om demens. Modern blev kvar på fattiggården till sin död. Hon blev 75 år gammal. 1950 omvandlades gården till ålderdomshem och alla barn flyttades till andra boenden. Olga bodde där tills gården stängdes på 1960-talet och fick då flytta till ett annat äldreboende.

De båda systrarna, som mindes Olga, kom att växa upp strax intill fattiggården, där deras far hade sitt arbete. De kom att känna de intagna och många, däribland Olga, gjorde starka intryck på dem. De fick av föräldrarna lära sig att vara hövliga och aldrig skratta åt någon. 

En av systrarna kom att bli föreståndare på det äldreboende där Olga bodde under sina sista år. När de första gången träffades där, var det ”återseendets glädje”. Men Olga neg vördnadsfullt för den yngre kvinnan. Det gjorde förstås starkt intryck på henne ”den frie mannens dotter”, liksom orden i början av min berättelse gjorde på mig: 

”Efter oss kommer ingen att minnas Olga.”

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Matz Bergmark | Svar 05.01.2021 19:20

Hej. Läser med intresse livsödet Anna Barbro. Hennes sista unge var min fmfff.
Hur har du hittat detta material? Forskar just nu om henne
mitt tel 0705582168

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

29.07 | 16:30

Hej! Så trevligt! Maj-Britt minns jag mycket väl.
Kontakta mig gärna på mail. ingvik32@gmail.com

...
29.07 | 14:45

Hej Ingrid, Väldigt intressant läsning om Kvarterbo där min mamma Maj-Britt Jarl (dotter till Elin och Arvid Adamsson) växte upp. Jag vill gärna köpa boken.

...
19.05 | 16:52

Hej! När du känner dig klar med städningen får du gärna komma hit och hugga i. Sådan mor sådan dotter, haha.

...
19.05 | 13:45

Det låter lagom ansträngande 😁.

...
Du gillar den här sidan