En sida för sådant som inte hör hemma på de övriga

Ett lyckat foto

Året är 1966 och fyra kusiner har blivit sex. Lilla Sara har anlänt från Sydkorea och Elisabet har fått en lillasyster, som heter Gunilla. Barnbarnens första möte hos morföräldrarna måste förevigas.

De flesta fotografer känner nog till att det innebär vissa svårigheter att fånga flera små barn på samma foto för att det ska bli lyckat.

I det här fallet blev nog fotot på arrangörerna och fotograferna, tre mammor och en farfar, det mest lyckade.

Den 28 januari har Karl namnsdag

Karl var nog det vanligaste pojknamnet i Sverige på 1800-talet. Det var också ett "kungligt" namn, vilket förstås hade betydelse. Både min farfar, född 1851 och morfar född 1868, hette Karl.

En gång hette också kyrkvaktmästaren i min hemförsamling Karl. Han var född 1874, varför jag minns honom som en gammal man.
Mellan åren 1922 och 1926 var Per L. född 1887, komminister. Han var inte sen att tillrättavisa församlingsborna, om han inte gillade hur de uppförde sig. 

Just den här dagen för snart hundra år sen möttes de båda och komministern fann vaktmästaren något ”påstruken” och påpekade hans olämpliga uppträdande.

Svaret blev: ”I dag är det Kalle, första augusti är det Per. Adjö pastorn!”.
Sen lyfte vaktmästaren på hatten och gick vidare.

En tjuvs bekännelse

På trettio- och fyrtiotalen var det ovanligt att ”vanliga” människor ägde en egen kamera. Om man ville ha ett foto på sig själv, sina barn eller familjen beställde man tid hos en fotograf. När mina föräldrar i februari 1932 oväntat miste sitt första barn, en sju månader gammal son, hade de inte något foto av honom. Hans död blev en sorg, som de aldrig försonades med. Ett minne ville de ha och kontaktade en fotograf. Därför fanns det ett inramat foto på en vägg i finrummet på Harald i sin lilla vita kista.

Jag tror att den erfarenheten var störst anledning till att pappa köpte en synnerligen enkel lådkamera några år senare. Därför fanns det också ganska många foton på oss barn därhemma. Pappa fotograferade också vid de närmaste släktingarnas födelsedagar, guldbröllop och andra bemärkelsedagar.

Med det äldsta barnets självklara rätt, ansåg jag, att den borde jag också få använda. Det är möjligt att jag bad om lov och kanske köpte jag också filmrullarna. Kameran fick följa med mig till folkhögskola och seminarium, ja till och med till mina första arbetsplatser. Men 1955, när jag jobbade i en byskola inom Råneå kommun, ansåg min hyresvärd att jag borde skaffa mig en bättre kamera. Det gjorde jag också och den nya kom att hänga med några år. Var den finns nu, vet jag inte, den kom nog på villovägar i samband med flyttningen hit till Sundsvall.

Däremot vet jag var pappas gamla lådkamera finns?

Den befinner sig på samma ort som jag och ser ganska välvårdad ut. De senaste sextiofem åren har den aldrig använts till vad den var avsedd för. Ändå anar jag att värdet stigit betydligt sedan den upphöjts till prydnadsföremål.

Om någon av mina systrar, svågrar eller deras barn gör anspråk på att i fortsättningen bli kamerans vårdnadshavare är jag beredd att överlåta den. 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

19.05 | 16:52

Hej! När du känner dig klar med städningen får du gärna komma hit och hugga i. Sådan mor sådan dotter, haha.

...
19.05 | 13:45

Det låter lagom ansträngande 😁.

...
02.02 | 20:51

Vilket underbart epos. Så tacksam💕.

...
18.01 | 15:29

Intresant att läsa från en som idag bor i Fagraskruv

...
Du gillar den här sidan