1914-1919

I den låda, där mormor Eva sparat sina käraste minnen, fanns omkring 250 brev. Av dem var hennes morfar Magnus Skön avsändare till 111 stycken. Femton år innan han lämnade denna värld, lovade han sin älskade dotterdotter att han skulle skriva till henne så länge han kunde ”hålla i Pennen”. Det löftet höll han också, men de sista månaderna i livet hade han mist den förmågan.
Men nya brev fortsatte att nå Eva och Kalle, de allra flesta från släktingarna i Furuby. Senare, när barnen lämnat hemmet, var det genom brev de oftast meddelade sig med föräldrarna. Bland breven hittade jag också några, som jag själv skrivit. 

Någon gång på 1940-talet och efter att sonen Gunnar övertagit gården och bildat familj, installerades telefon i hemmet. Eva använde gärna denna nymodighet, för att hålla kontakt med sina barn, syskon, övriga släktingar och vänner. Kalle var då i det närmaste helt döv och kom aldrig att kunna nyttja detta sätt att kommunicera.

Förutom utdrag ur brev, bygger denna del av berättelsen, på uppgifter som jag fått av två av Magnus Sköns barnbarnsbarn, min mamma Berta samt hennes syssling Harald Schön. Båda var berättare och måna om att tidigare generationers liv inte skulle glömmas. Jag är tacksam för att jag här får förmedla deras uppgifter.

____________________________________________________________________
Gamle morfar finns inte mer. Hans död kom inte oväntat. Varken han själv eller hans närmaste hade väl trott, att hans liv skulle bli så långt. Nu, när morfar är borta, känner Eva hur mycket hon saknar honom, samtidigt som hon känner trygghet i vissheten, att han nu har kommit till sin frälsare. 

I nära 40 år var Nyborg Magnus Sköns hem. De första 18 åren delade han det med hustrun Lisa Stina och Eva. Efter hustruns död var det Frans och Ida och så småningom också deras fosterson Georg, som blev Magnus ́ familj. Frans och Ida måste nu se sig om efter ett nytt ställe att bo på. Efter Magnus ́ död kan de inte räkna med att få bo kvar på Nyborg.

Ett nytt sorgebud

Georg, stockholmsgrabben, längtar ut i världen. Inte minns han väl så mycket av sina första levnadsår i huvudstaden, och kanske är de åren inte heller värda att minnas. Men livet i Attsjö känns honom alltför enahanda och instängt. Han är trött på fosterfaderns predikningar och ständiga påminnelser om att jordelivet endast är en förberedelse- och prövotid inför ett bättre liv. Visst älskar han Frans och Ida, och deras kärlek till honom har han heller aldrig tvivlat på. Hos dem har han varit trygg och fått allt han behövt men inget därutöver. Nu, efter konfirmationen, måste han försörja sig själv. Kanske har Frans ibland fantiserat om, att Georg skulle få studera, ja kanske rentav läsa till präst. Med tiden har fosterfadern varit tvungen inse att detta, inte bara på grund av ekonomiska hinder, är otänkbart. Frans och Ida har aldrig lyckats tämja sin orolige och oberäknelige skyddsling. 

Nog kan väl Georg, liksom hans jämnåriga kamrater, få en drängplats någonstans i Furuby eller skogsarbete i trakten, men detta lockar honom inte. Nej, han vill ut och se världen och visst har han ibland drömt om Amerika, men för den som är fattig finns bara ett sätt - att ta hyra på en båt. 

I juli månad, när Frans skriver till släktingarna i Hjärtaskog, finns han och Ida ännu i sitt gamla hem. Det är en förtvivlad man, som har sorgliga nyheter att meddela. 

……. vi har bara sorg och lesamheter att tala om Georg reste till sköss På En Ångare som Går Mellan Halmstad och lyback i tyskland han reste den 20 mai och den 14 juni var di i lyback då skulle han Bada vid en Badanstalt och då druncknade han där det var reckttigt lesamt att sparja och sen har jag inte orkat Gå bort på något Arbete och Ida Nätt och jämt orkar reda sig och passa juren för vi har kalfven Ännu det var 8 dagar i söndas sen koen kalfvade så vi har att passa Medan vi har gått och Gråtet här i ödemarken det var lesamt När far slutade Men då var jag vardig till att hålla honom i Handen När han tog di siste Andtagen Men Mett Älskade Barn feck jag inte Bara följa till Grafven han Begrofs i Svänska skyrkgans gård i lyback den 18 juni Besättningen földe honom till Grafven han lärde till sköman kaptenen skref om olöckan den 15 och sen kom Brefvet samtidigt som han Begrafs klåkan 4,30 På torsdagen det var Några tyska Påker Med där och Badade och lite Efter saknade di honom och Genast varkstäldes dyknin ock dragn efter honom om En liten stund feck di upp honom Men då var han redan död endå Pumpning ock rullning Med mere varkstäldes skrifver skökaptenen han var olökfalsförsäkrad i Hallans ÅngbåtsBolag Men det tellfaller hans Mor och far i Stockholm Men vi ensamt få Bära di störste Bekömmerna om jag veste att hans själ vare rädad så vare jag Glad i stället 

Men Nu ser det Mörkt ut för oss i Ensamheten utan föräldra och söskon och Barn Alla har öfvergifvet oss här i vellmarken Om Alla Menniskor öfvergifver dig säger Herren så vill jag Med Evig Nåd förbarma mig öfver dig säger Herren.
……. När det Kommer frami Näste Måne så res hit Ett slag om vi lefver vi kommer Nog inte att Bo på Nyborg fler såmrar det vare roligt om Ni komme hit en Gång till Medan vi är här.

Amerikadrömmen sprider sig

Det är nu i oktober månad 1914. Ett år har förflutit sedan Johan Skön blev änkeman för andra gången. Många svåra avsked har han tvingats till. Nu har han åter ett avsked framför sig. Denna gång är det inte sjukdom och död som är orsaken. I flera år har han vetat att denna dag ska komma, när hans yngsta dotter Wilhelmina ska lämna hemmet i Attsjö för att resa till Amerika liksom så många andra från bygden har gjort och fortfarande gör. 

Wilhelmina, eller Mina som hon kallas, var bara 16 år, när hennes kusiner i Amerika erbjöd sig bekosta hennes resa dit. Då hade hon inte hälande att resa, som hennes farfar uttryckte det. 

Så småningom träffade hon Per Dahl från byn Billa i grannsocknen Hemmesjö. och de båda ungdomarna kom snart att betraktas som ett par. Per och hans bror Ernst hade fångats av amerikadrömmen. Sedan Mina lovat att hon senare skulle komma efter, reste de båda bröderna i maj månad 1910  till Amerika. Ett år senare reste en annan av deras vänner, Hjalmar Sandell samma väg. Hjalmar lämnade också en flickvän i Sverige. Hon hette Anna och var syster till bröderna Dahl. De tre unga männen fick arbete vid järnvägsbyggen, först i USA och därefter under ett år i Kanadas vildmarker. Det var ett mycket tungt arbete men bra betalt. Efter året i Kanada hade de var och en tjänat 1400 dollar. Såväl i Amerika som i Sverige förekom bland rallare mycket supande och kortspel. Många spelade bort sina genom tungt arbete förtjänade pengar, medan andra ofta bestals på dem. De tre männen hade alla tillhört ”Logen 885 Allmän Förbrödring af NOV i Åryd ”. De höll troget fast vid sina ideal och var fast beslutna att ”väl förvalta sitt pund”. I december månad 1912 kom de till Minnesota, där de alla köpte var sitt stycke odlad jord och blev farmare. 

______________________________________________________________________________

Furuby och socknarna däromkring var centrum för den första emigrationen från Kronobergs län. Nära hälften av de 967 pass som utfärdades åren 1851 - 1855 för resa till Amerika, gällde personer från Furuby socken.

När Vilhelm Moberg många år senare skrev sin romansvit om utvandrarna Karl-Oskar och Kristina, var det i denna trakt han hämtade deras förebilder. I verkligheten hette de Magnus Jonasson-Linell född på Västtorp Lambritsgård och Lisa Stina Jonasdotter-Falk från Hovmantorp. 

Det tunga avskedet

Följande berättelse, liksom den om Arvid och griskultingen,
(Se Eva Charlotta II under rubriken ”Förändringar i Skönstorp”)
har skrivits av Wilhelminas brorson Harald Schön 1932-2001 efter uppgifter
som han fått av sina föräldrar Arvid och Ingrid Schön.
____________________________________________________________________________________

I mer än fyra långa år har det unga fästfolket Per Dahl, som nu kallas Peter, och Mina Skön hållit kontakt genom brev. Nu är Peter och Hjalmar redo att ta emot sina flickvänner och med dem bilda familj. Peter och Mina har båda fyllt 27 år. 

Johan Skön och hans dotter har båda sovit oroligt den här sista natten. Det är Johan som stiger upp först. Han gör eld i spisen, för att det ska vara varmt innan Mina och de yngre barnen stiger upp denna råkalla höstmorgon. Snart sitter de alla runt köksbordet och äter sitt morgonmål. Förutom Johan och Mina är det Greta, Minas 13-åriga systerdotter, samt småsyskonen Ebba och Axel sju och fem år. Det är ovanligt tyst runt bordet. Alla är medvetna om att detta är ett avsked för livet, att de aldrig någonsin ska träffas igen. Amerikakofferten, där Mina packat ner sina tillhörigheter, sina kläder, det linneförråd hon vävt och sytt och några minnessaker, har i förväg forslats till Åryd och järnvägsstationen. Nu har hon bara en korg att bära på armen. Hennes resklänning är lång och mörk. Den är mycket vacker. Hon tar på sig sin svarta kappa och en alldeles ny svart hatt med ett litet brätte. Aldrig tidigare har hon varit så fin som hon är nu, när hon börjar resan till det nya landet. 

Johan och Ebba vill följa henne en bit på väg. Mina kramar om Greta och Axel. De båda står sedan vid stugknuten och vinkar sakta. Genom tårfyllda ögon ser Mina sitt hem för sista gången. Den lilla soldatstugan där både hon och hennes far och alla deras syskon är födda. De vandrar efter järnvägen, den som Johan några år tidigare var med om att bygga. Efter en stund måste de lämna järnvägsspåret för en timmertransport som denna tidiga morgon redan är på väg mot Årydssjön. Lokföraren och eldaren på ångloket Svalan känner väl till Minas resmål. De vinkar hjärtligt och lyckönskar Mina genom en ljudlig signal från loket. Vid Lysteryds vägskäl finns en stor flat sten. Där ska Johan och Ebba vända. Far och dotter står och pratar en stund. Det är så mycket de vill säga varandra, men deras röster darrar. Det går inte att hålla tårarna borta. Så faller Johan på knä bredvid den stora stenen. Han knäpper sina händer och lyfter blicken upp mot himlen. Han talar med sin Herre och nu är rösten fast och klar. Han ber Gud om en lycklig resa för dottern och ett gott liv i det nya landet. Så kramar de om varandra. Johan tar Ebbas hand och vandrar med tunga steg hemåt. 

Mina fortsätter mot Furuby. Hon går lite lättare nu. Det är detta hon gruvat sig mest för, avskedet från fadern. Vid Furuby kyrka stannar hon till och vilar en stund. Här blev hon konfirmerad en gång. Det har gått många år sen dess. Hon går in på kyrkogården för att ta farväl. Här har familjen sina gravar. Mor Gustafva som blev så sjuk och måste föras till Sankt Sigfrid. Det är fortfarande smärtsamt att tänka på henne. Och bröderna som dog hastigt med två dagars mellanrum. Men dem har hon inget minne av. Hon var själv bara två år när denna sorg drabbade familjen. Styvmodern Katarinas grav finns också här liksom farmor Lisa Stinas. Och sedan ett halvår tillbaka vilar också gamle farfar Magnus på Furuby kyrkogård. Några gravstenar har inte rests, bara ett par enkla träkors som Johan själv har snickrat ihop. 

Mina vandrar vidare. Hon går efter Fägerstavägen förbi Rosten ner till Högstorp vid Årydssjöns östra strand. Här har hon tjänat som piga hos Klas och Hilda Moqvist. Nu kommer kaffepannan på spisen och Mina bjuds på kaffe med dopp. Det smakar bra efter vandringen. Mina får en kram av sin förra husmor och många välgångsönskningar innan hon sätter sig i Moqvists roddbåt, som ska ta henne över sjön. Med Klas Moqvist vid årorna är hon snart på andra sidan. De lägger till vid Fäbodammen i Sågareviken. Det är här man sorterar timret, som efter att fraktats efter Attsjöjärnvägen flottats över sjön. När Mina tackat Klas för roddturen och tagit adjö har hon bara några hundra meter att gå till arbetarkasernen Buskakull där broder Arvid och svägerskan Ingrid bor. 

Arvid och Ingrid har två barn, Knut som är tre år och Bernhard fem månader. Mina leker en stund med barnen och berättar för Knut om sin resa. Och han förstår att det är något märkligt, som fastern ska ge sig iväg till. Efter att Ingrid har bjudit på mat, är det dags för Mina att bryta upp. Hon kramar om småpojkarna och sin unga svägerska. Mellan tårarna och gråten försöker de båda kvinnorna ge varandra några uppmuntrande och lyckönskande ord. Mina lovar att skriva så snart hon kommer till målet för sin resa och att bära fram hälsningar till ungdomsvännerna i Amerika. Sen ett år tillbaka finns där ännu en av bröderna Dahl. Hans namn är Oskar. 

De sista steg Mina vandrar i sin ungdoms bygd blir mellan broderns hem och järnvägsstationen i Åryd. Hon har Arvid och lille Knut i sällskap. Framme vid stationen träffar de några Årydsbor, som har ärende in till Växjö denna dag. Några kommer fram och tar Mina i hand för att önska lycka till och skicka hälsningar. Snart kommer persontåget från Karlskrona. Stinsen har vecklat ut sin röda flagga och stoppar det. Mina sträcker fram handen mot sin tre år yngre bror. Det är sista gången de rör vid varandra dessa båda som i ålder står närmast i syskonskaran, och båda vet det. Konduktören går en tur utefter vagnarnas sidor och kontrollerar att alla grindar är stängda, innan också han äntrar tåget. Stinsen ger lokföraren klartecken för avgång och ångloket drar iväg. Svart, tjock rök puffar ut från det. På den sista vagnens plattform står Mina och vinkar med en näsduk, så länge hon kan se en skymt av sin bror och brorson. 

Vid hållplatsen i Billa stannar tåget för att bland andra ta ombord Anna Dahl, Minas blivande svägerska och reskamrat på den långa färden till Minnesota på andra sidan Atlanten.

Mamma Berta berättar barndomsminnen

Evas och Karls största bekymmer rör deras äldsta dottern. Hon har ständig värk i sina leder. Tidvis är hon inlagd på Lenhovda sjukstuga, men den hjälp hon kan få där är kortvarig. Om hon hade varit frisk, hade det väl varit naturligt för henne att söka en pigplats. Detta är nu otänkbart. Ibland är hon hos Evas syster Elmina som hjälp och sällskap. Moster Mina, som hon kallas, är gift med Edvard och bor i Furuby. De har två barn Lennart född 1908 och Stina född 1914. Moster Mina tycker inte om att vara ensam, när Edvard ibland arbetar med kolning och är borta från hemmet veckor i sträck. När Vera är hos henne känner hon sig tryggare. För det mesta finns dock Vera hemma hos familjen i Hjärtaskog. Hennes hjälp behövs här också.
...............................

Livet i Hjärtaskog präglas dock inte enbart av arbete och bekymmer. Nej, här finns många glädjeämnen, som till exempel årets stora högtider. Det barnen mest ser fram emot är julen, då det fejas, pyntas och förbereds, för att man ska kunna umgås med släkt och vänner.
...............................

Även skolavslutningen är något som barnen längtar till. Då ska man kläs fin, ofta i helt nya kläder. Skolsalen har i förväg prytts med blommor och småbjörkar. Golvet doftar nyskurat. Mödrarna följer sina barn till skolan den dagen. Eleverna, framförallt avgångsklassen, ska visa prov på sina kunskaper i flera ämnen under examensförhöret. Kyrkan har ännu stort inflytande över skolan och är representerad av prosten Henning Pleijel. För att ytterligare poängtera allvaret denna dag, har också skolrådet en representant. Det är bonden Emil Svensson från Hökhult. Vid Bertas första examen har hon inte riktigt förstått hans uppgift. När hon ska berätta för far och sina småsyskon, kallar hon honom ”den lille prästen”. För detta blir hon förstås retad av sina äldre systrar.
...............................

Till Julias sista skolavslutning har hon och Berta fått likadana klänningar i blårutigt, köpt bomullstyg. Deras tidigare klänningar har alltid sytts av tyg som mor har vävt. En sömmerska, ”Rika på Herrafällan” har varit i Hjärtaskog och sytt åt dem. Systrarna har också blå strumpor, nya blå smärtingskor, blå rosetter i håret och halmhattar med blå band. De känner sig så omåttligt fina, när de i mors sällskap vandrar mot Hökhult och skolan. En pojke, som nog misstänker att de är lite malliga, försöker sätta dem på plats och ropar: -Här lyser det blått! 
...............................

Under sommaren, får de större barnen flytta upp på den luftiga, stora vinden. Då ges också tid för bad och fisketurer med fars eka. Men denna årstid kräver hårt arbete även av barnen. Det är deras uppgift att rensa och gallra rovor och grönsaker, gå med korna i vall, lära sig mjölka och sköta om djuren. Med lieslåttern får man hjälp av torpare från trakten, men flickorna ska med sina räfsor följa slåtterkarlarna och se till att höet breds ut, så att det torkar fort. Att sedan samla ihop höet, köra in och trampa ihop det, först i höhäcken och sedan i ladan, innebär svett och repiga, svidande armar och ben. 

Berta vaknar en morgon där uppe på vinden av glada röster från slåtterfolket. Henne har de visst glömt väcka, och hon tänker inte påminna dem. Hon insuper doften av nyslaget hö. Hon känner sig så glad och lycklig, där hon sakta mornar sig. Just detta minne av sommardoft och slåtterfolkets röster, bevarar hon hela livet. 
...............................

En lördag får familjen kärt besök. Det är mormor Lovisa, som kommer gående. Ända från sitt hem borta i Södra Åreda har hon gått. Barnen springer och möter henne. De tycker att hon är så fin. Hon har en vit, vacker blus och lång, svart kjol. Lovisa måste vara mycket trött efter den långa vandringen, men det vill hon inte visa nu, när hon ser vilken glädje hennes besök bereder.

Mor har skickat Berta ut i gärdet för att bryta kvistar att sätta i den öppna spisen, sedan det städats inför helgen. Berta har brutit kraftiga årsskott av olika buskar, de längsta hon kunnat finna. Men mor blir missnöjd och låter sin dotter förstå, att kvistarna inte duger. Berta tycker det är förargligt, att detta händer, just när mormor kommit och får bevittna hennes misslyckande. Men mormor ser att Berta är olycklig och säger tröstande: - Kom Berta så ska jag hjälpa dig! 
...............................

Andra glädjeämnen är när mor Evas systrar med familjer kommer och hälsar på. Då stannar de över minst en natt och det blir trångt uppe på vinden, när det är dags att sova. Men vad gör det. Tänk så härligt att bädda syskonbädd på golvet och ligga där och tissla! 

Moster Tilda har en pojke som, liksom systrarnas bror, heter Gunnar, men han är sex år yngre. För att skilja dem åt kallas de ibland store och lille Gunnar.

Moster Selmas pojke heter Klas. Han är en riktig rackarunge, tycker kusinerna. Han brukar våga lite mer än de övriga barnen. Klas är ett par år yngre än Store Gunnar.
En dag är moster Selma på besök i Hjärtaskog. Hon har sina barn med sig. Förutom Klas är det hans småsystrar Elsa och Gertrud. Det är i snösmältningen med strida vårbäckar och barnen är ute och leker. De hoppar på några stenar för att ta sig över bäckarna. Klas kan inte motstå frestelsen att ge Gunnar en liten knuff, just när denne står på en hal sten. Gunnar faller i den grunda men kalla bäcken och blir genomvåt. Hela sällskapet måste skynda sig hem. Klas är den förste att berätta:
 - Store Gunnar ville bada. Store Gunnar hoppade i bäcken.
Efter den förklaringen hade ingen annan något att tillägga. Vilket år det var eller hur gamla de båda kusinerna var, vet jag inte med säkerhet. Troligen var det våren 1914 och innan någon av av dem börjat skolan.
Kanske var han lite för våghalsig lille Klas. Två månader innan han skulle fylla elva år slutade hans liv. Dödboken berättar: ”Olyckshändelse, drunkning i Åredasjön, svag is.
...............................

En försommardag 1915 är Evas familj bjudna till moster Mina på släktkalas. Stället där de bor heter Skogslund och ligger i byn Kårestad i Furuby socken. Där får barnen leka med sina kusiner och njuter av ett par härliga dagar. Mina och Edvard har två barn, Lennart som är sex år och Stina, som bara är ett år gammal.
Mina frågar tioåriga Berta om hon vill stanna kvar en tid för att bli barnpiga åt kusinen Stina. Berta har aldrig förr varit hemifrån ensam och är först mycket tveksam. Efter att de äldre systrarna förutspått, att hon kanske ska få en ny klänning eller andra fina kläder av moster, bestämmer hon sig för att stanna.
Edvard och Mina anses ”ha det gott ställt”. Redan när de gifte sig, kommenterade Magnus Skön detta med att Mina hade ”kommit i paradiset”. 

Men Bertas första pigplats blir inte långvarig. Efter några dagar blir morbror Edvard tvungen att se till att barnpigan kommer hem igen. Resan sker med cykel och Berta placeras på stången framför morbror. Mina lindar några trasor runt den, för att sittplatsen ska bli något mindre obekväm. Men vad gör det att baken ömmar, när målet är hemmet i Hjärtaskog.
...............................

Under skolterminerna träffar barnen i Hjärtaskog sina kamrater från Hökhult och kringliggande byar. Men under sommaren och övriga skollediga tider på året är de hänvisade till varandra. De saknar väl knappast lekkamrater, eftersom de är så nära varandra i ålder. Men det är lätt att föreställa sig, att Gunnar ibland kan känna sig ensam bland alla systrar. Sandells pojkar är ju alla flera år äldre. 

Ett undantag är Ingeborg. Hon har en egen lekkamrat i Ester Sandell. Ingeborg springer dagligen över till granngården och sin lekkamrat. Där får de båda flickorna vara i fred. Men ibland retar det de övriga syskonen. De tycker att Ingeborg kommer undan det arbete, som de alla är ålagda att utföra.

En särskilt het sommardag ligger de på rovlandet och rensar. De är lätt klädda i tunna underkläder, men det hjälper inte mycket. Efter en stund går ner till sjön och tar ett dopp och kläderna behålls på. Sen återvänder de till arbetet en stund men fortsätter att varva det med ett dopp ibland. Man kan lätt föreställa sig hur kläderna ser ut den kvällen. 

En sån där jobbig dag har Gunnar och Berta retat upp sig på att inte Ingeborg behöver hjälpa till. Berta går under arbetets gång och diktar en nidvisa. Innan Ingeborg själv kunde uttala sitt namn kallade hon sig Bolla och det namnet används fortfarande av syskonen.
Berta har snappat upp en schlager som just då är populär och den ger henne inspiration. å här börjar den: 
"Ingeborg har ni väl sett, elegant och smått kokett
alltid chick i blankskinnsskor, utan far och utan mor." 

Och så här blir visan om lillasyster Ingeborg:

Ingeborg har ni väl sett elegant och smått kokett.
Alltid klädd i läderskor som hon fått av far och mor.
Bolla kallas hon alltjämt, sen hon liten var bestämt.
Namnet passar henne väl: Hon är arg och le min själ.

Bolla har en like snäll som vi kallar E Sandell. 
Svägerskor de hoppas bli som kan ske i ett-tu-tre. 
Bröder äro de förvisst må ni veta först som sist.

Ester har gjort valet först. Sven hon tager som är störst.
Ingeborg hon nappar sen Olle med små smala ben.
Om nu allting lyckligt går Ingeborg sin Olle får.
Hur det går för Ester sen får vi se i framtiden. 

Gunnar tycker att Bertas epos är riktigt bra. "Men det skulle va lite sket mä", menar han.
............................... 

De båda bröderna Sven och Olle Palmqvist, som besjungs i visan, kommer från ett mycket fattigt torparhem. I stugan har tio barn fötts. Som så många andra familjefäder försöker deras far glömma fattigdomen och eländet med hjälp av brännvin. Men detta gör bara livet för barnen och deras mor ännu bistrare. När Olle, den yngste, skulle döpas, kom deras mor till Eva i Hjärtaskog och bad att få låna ett isterband för att kunna bjuda faddrarna på. 

Sven Palmqvist visade tidigt konstnärliga talanger och hade lyckan att få hjälp att utveckla dem. Sedermera blev han en erkänd glaskonstnär och var verksam vid Orrefors glasbruk.
Någon gång på 1970-talet kom Berta att sitta i samma tågkupé som Sven Palmqvist. Hon kände genast igen honom och hon märkte, att han såg forskande på henne. Berta var mycket lik sin mor och kanske var det de dragen, han kände igen. Ingen av dem gav sig dock till känna.
Berta, som aldrig varit särskilt blyg, vågade den här gången inte ta kontakt med den berömde konstnären. 

Vera - vårflickan 1898 - 1916

Vera 1913 Fotot togs i samband med Veras konfirmation.

Evas och Kalles plågas av att se sin äldsta dotter bli allt sämre. En läkare, som de talar med, har inget hopp att ge.
- Tänk om man kunde öppna alla hennes leder och släppa in solstrålarna! säger han.
Eva har också bekymmer för sin mor Lovisa, som är allvarligt sjuk i cancer. Hon borde hälsa på henne, men hur ska hon komma ifrån? Dessutom väntar hon barn till hösten. 

Under sommaren 1916 behöver Vera hjälp när hon ska förflytta sig. Oftast ligger hon i sin säng, men vackra, varma sommardagar ber hon att få komma ut i trädgården. Eva och Elin bäddar åt henne på marken och därifrån kan hon sen följa arbetet på gården. Hon ber småsyskonen plocka blommor åt sig. Och de vill så gärna glädja storasyster, som är så snäll, fastän hon har så ont. Blåklockor, smörblommor, baldersbrå, violer, förgät-mig-ej och alla ängens blommor får hon av dem. Vera pressar omsorgsfullt sina blommor mellan några böcker. Kanske, kanske ska hon få uppleva ännu en vinter och då kan hon behöva dessa sommarens små underverk att glädja sig åt när värken blir för svår. 

Farmor Kristina bor ännu i Hjärtaskog och även hon behöver omvårdnad. För flera år sedan drabbades hon av hjärnblödning. Så småningom kunde hon lämna sängen och blev i det närmaste återställd, men förlamningen i ena handen har aldrig släppt. Nu är hon 85 år och mestadels sängliggande.

Evas syster Selmas liv har hittills inte heller varit lätt. I mars månad 1915 blev hon änka, då hennes endast 27-årige make Karl dog av lunginflammation. Själv var hon då 33 år och hade då tre barn i åldrarna sex, fyra och knappt två år att försörja. Hon gör det genom att ta tillfälliga arbeten hos bönder. Under en tid var hon i tjänst som mjölkerska vid Orraryds Herrgård i Nöbbele. Tidvis bor hon och barnen i Södra Åreda, för att hon ska kunna hjälpa föräldrarna under moderns sjukdomstid. Selma skriver ofta till storasyster Eva, och denna skriver tillbaka. Genom hela livet håller de båda systrarna tät brevkontakt. 

Denna sommar är Julia barnpiga hos moster Mina.Visst har hon det bra hos moster Mina och morbror Edvard. Skogslund, där de bor, är ett litet torp beläget mellan Södra Åreda och Furuby. Mina är ingen svår arbetsgivare. Kusinerna, Lennart och lilla Stina, tycker hon bra om, men det är första gången Julia är hemifrån någon längre tid och hon oroas över Vera. Hon har ju bara blivit sämre, ska hon någonsin bli bra? Fast ingen högt har vågat uttala de farhågor man har vad gäller Veras öde, förstår hon nog. Mor och syskonen skriver ibland, men breven ger inte Julia någon tröst. 

En dag i början av augusti reser Mina med barnen och Julia till mormor Lovisa. Den gamla försöker visa sin glädje över besöket, men det är svårt, när plågorna tar överhand. Ett par dagar senare skriver Julia hem till Vera och berättar om besöket: 

Kära Vera
Jag får nu lov att skriva några rader till dig och låta dig veta att jag har hälsan och mår bra. Jag har fått brev hemifrån. Elin skriver att du inte har blivit något bättre. Det var ledsamt men vi får väl hoppas att du blir bra. Jag får lov att tala om att vi är ensamma nu för morbror Edvard är och rätar kolved och Lennart går i skolan. I eftermiddag ska moster Mina gå till handlarns och köpa mig ett tyg till en klänning. Jag ska ha en rödbrun och hon och Stina ska ha likadant och sen ska jag ha vit krage och manschetter, det tror jag bliver bra. Vi var nere i Södra Åreda i tisdags och skulle meta men vi fick förstås inget. Och mormor har varit sämre nu ett par dar så hon rår inte med att vara uppe. Jag undrar om någon ska gå till Dädesjö marknad. De talade om att Elin skulle komma hit då men säden bliver ju mogen så det bliver väl inte av men hon får väl komma en annan gång då om hon inte kommer åt att komma nu vid marknaden. Det vore roligt men jag har inte mer att skriva utan får väl sluta min slarviga skrivelse för denna gång. Du kan väl skriva någon gång till oss. 

Många tusen kära hälsningar till dig från oss. Moster Mina låter hälsa. Hälsa dem därhemma du kan väl inte läsa det jag har skrivit.
Julia 

När Vera får detta brev, är hon tillbaka på sjukstugan. Hon är mycket dålig nu. Det är hjärtat som inte orkar arbeta, som det bör. Vera själv har länge varit införstådd med, att hennes dagar är räknade, och hon är väl förberedd. Hon känner sig redo att lämna jordelivet. Hon ska slippa den svåra värken och hon ska inte längre ligga de kära föräldrarna till last. Allt ska bli bättre, när hon fått komma till ro. Visst känner hon sorg över att hon måste skiljas från mor och far och syskonen, men det får hon inte visa. Hon måste vara stark. Vera hämtar styrka i de böner och psalmer hon sen barndomen lärt sig att bruka. 

Det blir far, som reser till Dädesjö marknad. På vägen dit hälsar han på sin äldsta dotter och på marknaden träffar han Julia. Hon gläds åt att se honom, men märker tydligt den oro han känner för Vera. När far på återvägen besöker Vera på sjukstugan, har hon haft en allvarlig hjärtattack och är mycket medtagen. 

Frans och Ida bor numera i en stuga inte långt från Furuby kyrka. Pärlelund heter det lilla torpet. Den 21 augusti skriver Frans till Vera och ”tröstar” henne på sitt sätt. 

Älskade Wera Kalson
Tack för länge sedan Efter som Gud i sitt Allvisa råd behaga att Draga dig Afsides 
ifrån den syndfulla varden i den Afsektten att i sinom tid taga dig Hem till sig i sitt rike så vågar jag teckna Några rader till dig om Guds stora skärlek till alla fattiga syndare som Af sitt Hjartta vänder sig med sin nöd till Jesus.
…… Han förmår Bota både dig och alla sjuka som vänder sig till Honom med sin Nöd om det inte Behagar honom Att Bota dig till Kråppen så det som Bättre Är din fattiga själ i Hemmällen Där fins Många i Din Ålder som har varet sjuka som du nu är och Jesus Har taget Hem dem till sig i sett rike Af Nåd och Barmhartighet.
…… Nu i denna stund Är din Gamla Mormor Här för första gången och Hälsa på oss Hon feck skuss hit i går till Fureby skyrka Med Andeson i Ringagård i Söra Åreda jag tror att det är den siste gången Hon vistas i födelseförsamlingen Hon är möke klen hon orkar inte vara uppe en hel dag.

Frans slutar sitt brev med att berätta om en kvinna som nyligen dött efter att ha varit sjuk i lunginflammation. 
…… Herren visade sig tellstörkka Hänne i Nöden den sista Natten Hon lefde Gud Alena var Med sin Nåd i Nödens sista stund och störkte Hänne och Även dig vell Han vara Nära med sin Nåd. Ja Herre tag oss Hem till dig i dett rike Amen. 

tecknat vänligen af En ringa vän F J Skön Furby Hofmantorp 

Troligtvis hinner aldrig Vera få sin morbror Frans brev. 

Nästan varje kväll sätter sig Eva och Karl i hästskjutsen och åker till Lenhovda sjukstuga. Vera har talat med dem om, att hon vill träffa sina syskon en gång till. Hon vet nu att slutet är mycket nära och att hon aldrig mer ska komma hem till Hjärtaskog.
Den 24 augusti är en torsdag. Då sätter de sig alla i hästskjutsen, som ska föra dem till Lenhovda för det tunga avskedet. Det är ett tystlåtet och allvarligt sällskap som åker iväg. Karl och de sex barnen. Endast Julia saknas. Eva väljer att stanna hemma.
De stannar bara en kort stund, för Vera är mycket trött. Det är ett gripande avsked. De gråter alla liksom de övriga patienterna på den allmänna salen. Gunvor och Ester, som bara är tre och fem år, förstår väl inte riktigt varför. De sitter uppkrupna i sängen bredvid storasyster. Men Vera själv, denna tappra 18-åring, är fullständigt lugn. Hon talar till dem en i sänder och tar adjö. Hon försöker trösta och säger att nu ska de alla få det mycket bättre. Hon ber dem hälsa till Julia och så lämnar de henne för att åka hemåt. 

Senare får föräldrarna veta, att den enda gång någon på sjukstugan sett Vera gråta, det var efter detta avsked. Men hon döljer sina tårar tills de rest. 

Nästa dag kommer en ung pojke till Hjärtaskog med bud från Vera. Hon vill än en gång träffa sina föräldrar. Hon känner att hon måste få dem att förstå, att hon är glad och nöjd med sin lott. Hon vill dela med sig av sin styrka till mor, som sett så förtvivlad ut. Hon säger:
 - Det finns nu ingenting som binder mig vid världen.
Och efter en kort stund ber hon dem resa hem igen, för hon anar, att ett nytt anfall
snart ska komma. 

Eva säger då: 
 - Jag går ut en stund, men far kan stanna hos dig.
 - Nej res nu hem båda två, får hon till svar.

När Eva kommer till dörren, vacklar hon till. Överväldigad av sorg vill hennes ben inte längre bära henne. De sista ord hon hör från sin äldsta dotter uttalas med fast och uppfordrande stämma:
 - Nej, men mor! 

I kvällningen den 25 augusti 1916, bara en halv timma efter att föräldrarna rest hemåt, somnar Vera Gunhild Linnéa in för alltid. 

När Eva och Karl nästa dag kommer tillbaka till sjukstugan för att hämta sin dotter, säger en sjuksköterska:
 - Tänk att få dö så ung och så lycklig som Vera! 

Kanske är de orden den bästa tröst föräldrarna kan få.

Julia får det smärtsamma dödsbudet i ett brev ett par dagar senare. Hon kommer hem till begravningen tillsammans med moster Mina och morbror Edvard. När de ska resa igen, vill Julia ogärna lämna hemmet. Men Mina är envis. Kanske tror hon, att det bästa för Julia är, att hon får komma hemifrån en tid. Far tröstar sin gråtande flicka och leder henne ut till hästskjutsen, medan syskonen ser på. Med tårar i ögonen och ivrigt vinkande ser de skjutsen försvinna. En lång stund står de kvar och ser bortåt vägen. 

Som ett kärt minne bevarar Eva några av sin dotters tillhörigheter. Det är konfirmationsbibeln med många pressade blommor. Och det är de brev och vykort hon fått från vänner och släktingar och kamraternas konfirmationsminnen. Breven och korten lägger hon i ett litet plåtskrin. Där finns också några karameller inlindade i svart och vitt silkespapper - begravningskarameller.

Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans

Rubriken till denna del av berättelsen är hämtat från psalm 269 i Den svenska psalmboken. Visst har jag ibland funderat över hur Eva och Karl orkade hålla humöret uppe. Så många sorger som de drabbades av. Glädjen måste de framförallt ha hämtat ur kärleken till varandra, som drabbade dem så plötsligt och oväntat den där helgen för snart tjugo år sedan. Trots en hel del motgångar var nog båda i grunden trygga och positiva. Glädjen fann de också i sin barnaskara. Alla var de lika välkomna, efterlängtade och älskade.

Hand i hand vandrar de, glädjen och sorgen. Ibland känns sorgen övermäktig, precis som för familjen i Hjärtaskog. 

Den 18 september, bara ett par veckor efter Veras begravning,föds en ny liten syster. Och med henne kommer glädjen tillbaka. Vera var vårens flicka, född i maj månad. Den nya kommer till världen en höstdag, men för den sorgsna familjen i Hjärtaskog är hon en vårflicka. Hon kommer med livet. Hon måste få vackra namn, de vackraste som finns, menar syskonen. 

Eva hade talat med Vera om det syskon som snart skulle komma och bett henne föreslå namn. Jag tror, att Vera kände att hon därigenom fick sända en hälsning till sitt  lilla syskon. På den tiden kunde ingen förutspå vilket kön det väntade barnet skulle ha. Veras förslag var Allan och Maj. 

De övriga syskonen gillar namnet, Maj ska hon kallas, och dessutom Vivi Linnéa. Namn efter blommor, viol och linnéa. Vera hette ju också Linnéa och hon älskade ängens blommor. Det passar bra att hon får ett av hennes namn. Maj blir allas kelgris och syskonen tävlar om att ”skämma bort” henne.
………………………….

(Elin, som var 17 år gammal när Vera dog, födde 1922 sitt första barn. Hans namn blev Allan.)
………………………….

Snart nås man av ännu ett sorgebud. Den 3 december har Lovisa kämpat färdigt mot sin cancer. Kämpat och förlorat. Den 20:e samma månad skulle hon ha fyllt 67 år. Eva får dödsbudet genom brev från systern Selma. Hon står vid köksspisen och läser det och brister i gråt. För första gången någonsin ser barnen, hur far går fram till mor och lägger armarna omkring henne. De blir både förvånade och generade. Ömhetsbetygelser makar emellan är något som vid denna tid sällan visas för andra, inte ens för de egna barnen. Sådant håller man för sig själv, åtminstone är så fallet bland befolkningen på landsbygden.

Första världskriget hotar och begränsar

Hos bönderna råder sällan någon brist på mat. Om inte skörden slagit alldeles fel, har man mjölk, ost, smör, kött, potatis, rotfrukter och mjöl till bröd från gården. Men hos arbetarfamiljerna vid Hökhults glasbruk är det, såväl som i många andra brukssamhällen, under första världskrigets år, mycket kärvt. Arbetsförtjänsterna är dåliga och matransonerna knappa. 

En morgon, dagen efter att Sandells i granngården har fått sättpotatisen i jorden, upptäcker de till sin förskräckelse, att hela potatislandet är skövlat. De har haft besök av de svältande glasbruksarbetarna. 

Två arbetarkvinnor kommer en kväll till Hjärtaskog. De berättar att de inte har någon mat att ge sina hungriga barn och ber enträget att få varsin brödkaka.
 - Får vi inget med oss hem, är det bättre att vi går i sjön, hotar de.
Eva ser på sina friska och välmående barn. Hon har många munnar att mätta. Hennes dag är fylld av arbete, för att de ska få vad som krävs, men hon behöver aldrig se dem gå hungriga från bordet. De båda tiggerskorna blir inte lottlösa. Tacksamma återvänder de till sina förväntansfulla och hungriga barn. 

Efter en tid är det dock tomt i Evas mjölbinge. När hon och Kalle är på besök hos Evas syster Mathilda och hennes Gustav ber de om hjälp. Makarna arrenderar en gård i Dädesjö och där är deras fyra barn födda. Senare köper de en gård i Långaryd i Vederslövs socken, där de kommer att bli kvar till sin död. 

Släktingarna har inget annat att erbjuda än havremjöl. Detta är ämnat som föda åt djuren och går inte att baka bröd av. Mathilda har finsiktat havremjölet och ger sin syster ett recept på havrekex. Förutom havremjölet krävs det både grädde och ägg, men det har Eva. Barnen blir förtjusta i kexen och senare, när det åter finns rågmjöl i bingen, vill de gärna att mor även bakar de goda havrekexen.

Frans - Guds ords förkunnare

Frans Skön

Eva får ibland brev från morbror Frans. Efter sin gamle fars död anser han det nog som sin plikt att upprätthålla kontakten med Eva och hennes familj, samt att till dem förmedla sin syn på meningen med livet. Frans handstil är i motsats till den gamles mycket svårtydd och innehållet är inte lika varierat. Vanligen handlar det först om hans bräckliga hälsa och sedan följer långa utläggningar, om hur man bör förhålla sig i ”den syndiga världen” för att komma till Guds rike. 

Att systern Charlottas brev från Amerika inte når honom, misstänker han beror på att engelsmännen lägger beslag på dem. De enda brev han nu får kommer från ”fattiga syndare som Är utströda här och där”. Jag blir lite nyfiken, vilka är de? Jag misstänker starkt att några är hans syskonbarn, som trots att Frans ofta dömer dem hårt, pliktskyldigast skriver för att visa att de inte glömt honom.

Pärlelund den 1/3 1917
För det första får vi tacka Elin för hon uppmana dig till att skrifva och för det anra för du skref så jag feck Någon släcktting att skrifva till för Nu får jag inte skrifva mer till Mor lovisa och söstar Lotta Hon har inte skrifvet På öfver ett år och om Hon än skrifver så tar Engelsmannen den Svänska Påsten så de mäste Brefven jag får Är från fattiga syndare som Är utströda här och där och Nu kan jag tala om att Guds stora Nåd har varet öfver Mig i tre vekor så jag har fått vara uppe Men den siste Blåsten som började i söndas har draget Mig Mot sängen igen för hostan Är Blifven så svår som förut jag tål ingen Blåst fören det Tar Min klena Hälsa På Nytt Jag kan tala om att Medin har slutat sin vandring han dog På Wäxsjö lasarätt han dog i vattensot När han hade varet där ett Dyng och i furby Är en 5 års flecka död denna vekan hon qvafdes i Häl af svår hosta det Anra dynet efter hon Blef sjuk så det kan snart taga slut Med en och var Det har hänt Mig Monga gånger att jag har hållet på att qvävas manga gånger af hosta för Det är likadan hosta jag har jag har hatt hänne i fäm år det Mensta jag fryser så Blir hon varre om vi ransakar i Guds ord Både i Nya och Gamla tästamäntet så fenner vi att Monga har fått dragas Med En Bräklig Kråpp i Hela Lifvet igenom och ändå varet Nyjda Med sin lått Palus Bad tre gånger att jesus skulle taga Pröfningen från honom Men han feck tell svar af jesus låt dig Nya
(nöja) åt min Nåd Min Nåd Är Mäckttig i De svaga Måtte vi taga tröst i vår Nöd af jesu ord och lita på hans Nåd Altig i vad vi tar oss tell i Lifvet och i Döden Har vi Altig jesus i Hjarttat så går Alt väl Både här och sedan När vi står färdiga att inträda i Det Nya riket som Aldrig tryter Där skall föräldrar och Barn Mötas som har slutat sitt lif i Den sanna Gudsfruckttan Där jesus har förvarvat den Hemmelska Kronan Åt fattiga syndare som inte har fruckttat att Bära korsset efter jesus och lida smälek för jesu Namn skuld: Då onrar jag inte På Att di glädjes åt slutet När Di Får si jesus redan Här och följa honom in i Guds rike och Glädjes förutan Ände ja Här har vi fått vara Med om Möke som våra förfäder skola föronra sig på om di Kunde stiga ned och si Alla Korten (ransoneringskorten) som delas ut i varden Nu Det Är endast Gud som förmår att välsinna det lella så det räker tell När han spisade di fämtusen Män Med 5 Bröd och 2 feskar och det Blef 12 Korjar öfver Då kan han så väl Nu välsinna Det stora förrådet som han låtet växsa i fjor Men vi har ingen tro som förslår vi Måste Bedja Gud om Nåd att kunna tro På Guds välsinnelse Äfven tell Kråppen För Guds ord står fast intell ändän För skall Gud låta Bröd ränna ner af Hemmellen Än den rättfärdige skall efter Bröd Gå vi har inte Annat att jöra Än låta Guds ord jöra oss rättfärdiga igenom sånen alena efter hans rättfärdighet vi af oss själfva Är Dömda tell att döden dö så vår rädning Består Hos Gud af Nåden Alena i Genom jesus han har lidet i vårt ställe........ 

Visst har Frans lyssnat noga på sina själasörjares predikningar i Furuby, Herråkra, Hemmesjö, Jät och Hovmantorp kyrkor. När han känner sig någorlunda frisk, drar han sig inte för att gå miltals för att få höra de präster som för fram den rätta läran.

När Ida och Frans går till Furuby kyrka följs de åt en genväg genom skogen, men när de närmar sig bebodda trakter saktar Ida stegen och låter mannen gå några meter framför. Utanför prästgården sätter sig Frans på en sten och inväntar prästen. Ida sätter sig också, men på en annan sten en bit ifrån. Frans vill före högmässan utbyta tankar med prästen och kanske också ge sina synpunkter på dagens text. Kanske drömmer han ibland om, att själv få stå på den upphöjda platsen i predikstolen, se ut över en talrik församling, som med stort intresse tar emot hans ord.

Nu blir det aldrig så. Visst försöker han predika när helst han kommer åt. När han träffar släktingar och bekanta. Men i synnerhet de yngre tycker att Frans är påfrestande och vänder honom snart ryggen. Ännu har han dock några som han kan skriva brev till för att framföra sitt budskap.

Eva är en av dem. Sen barndomen är hon väl förtrogen med Guds ord. Många gånger har hon mött döden och hon har accepterat den. Men ännu står hon mitt uppe i livet, i arbete och slit, i centrum av sin barnskara. Visst tänker hon ofta på döden, men ändå mest på livet. Hennes tro är ljusare och gladare än den som morbror Frans ger uttryck för. Därför har hon svårt att besvara hans brev och hon vill inte heller diskutera med honom eller göra honom ledsen. När de träffas, måste hon vara den som medlar, när Frans och Kalle inte kommer överens.

Midsommarbesöket i Pärlelund

Furuby kyrka

Elin och Berta ska gå till Furuby och hälsa på hos Frans och Ida under midsommarhelgen. Berta har nyligen fått nya skor. De är bruna och blanka men lite styva och några längre stunder har hon hittills inte använt dem. Berta gläds över att få ta på de nya skorna, men upptäcker snart att ett par gamla och mer använda skor hade varit en lämpligare fotbeklädnad för den långa vandringen. Hon har stora blåsor på fötterna, när hon till sist tvingas ta av sig skorna och traska barfota. 

Flickorna går vägen över Herråkra. Där övernattar de hos Idas syster. Hon har en dotter som heter Elly. För många år sen hälsade hon på i Nyborg samtidigt som Vera var hos sin mormors far Magnus Skön. I ett brev till mor Eva berättade han då om Veras lekkamrat ”Frankas flecka”. Nu följer Elly med Elin och Berta för att visa närmsta vägen genom skogen till Furuby. När de kommer till Attsjö hälsar de på i Skönstorp hos mors morbror Johan. 

Johan Skön var byn Attsjös siste soldat. När Indelningsverket efterhand avskaffades i början av 1900-talet och ersattes av allmän värnplikt, erbjöds soldaterna att friköpa det torp soldatfamiljen då bebodde. Så hade också Johan Skön gjort. Eftersom det tillhört Attsjö Södregårds ägor, kallades det också Södratorp.

Nu är det bara Johans båda yngsta barn, som bor hemma. När deras mor Katarina dog, var Ebba sex och Axel fyra år gamla. Då var det deras halvsyster Wendlas dotter, tolvåringen Greta, som fick ta hand om hushållet och vara i mors ställe för de båda barnen. Men detta var inget Greta var ovan vid. Alltsedan barnen var helt små, hade hon fått passa dem. Hela hennes uppväxt präglades av hårt arbete och för lekar hade aldrig funnits någon tid. Hon var ”oäktingen” som måste göra rätt för sig, för att hon skulle få mat och husrum. Morfar Johan var snäll, men Katarina såg inte på Greta med blida ögon. Helst hade hon nog velat bli av med flickan. 

Nu har Greta skaffat sig annat arbete och det är tioåringen Ebba, som är husmor. Ebba har ett svårt handikapp. Sen födseln har hon en höftskada, som gör hennes rörlighet begränsad. Trots detta klarar hon av sin uppgift. Det märks genast man kommer in i stugan. Här doftar nyskurat och rent. Den öppna spisen är vitkritad och i den står en stor fuccia helt översållad med röda blommor. Ebba bjuder sina gäster på kaffe, innan de bryter upp för att gå vidare.

Berta har skavsår på hälarna och ont under fötterna, när de till sist kommer fram till torpet Pärlelund, dit Frans och Ida flyttade för snart två år sedan. Kanske har Berta väntat sig att bli ömkad av dem, men av detta blir ingenting. Tvärtom säger Frans med spefull ton:
- Den som ska va fin måste lida pin

Frans ondgör sig också över ungdomar i allmänhet, som bara tänker på att dansa och roa sig. Flickorna kan själva inte dansa, men att detta skulle vara synd, har de svårt att förstå. De skulle gärna vilja försvara dem som tycker om att dansa, men eftersom de är fostrade att inte säga emot de äldre, väljer de att tiga. När de är för sig själva säger Elin harmset:
 - Jag hade tänkt säga att jag brukar dansa, fast jag aldrig har gjort det. 

I finrummet bäddar Ida åt främmandet. Men någon god sömn bjuds de inte. Där finns en mängd andra gäster. Hungriga vägglöss håller dem vakna nästan hela natten. 

På midsommardagen följer de Frans och Ida till Furuby kyrka. Detta är mors kyrka. Hit har hon vandrat många gånger tillsammans med sina morföräldrar. Här har hon sjungit med i psalmsången och knäppt sina händer till bön och här är hon konfirmerad. Flickorna fäster sig särskilt vid korets valv. Det är målat i himmelsblå färg och prytt med många stjärnor. 

När de kommer hem tar Frans fram en bok och läser högt en lång predikan för sina gäster. Han försitter inget tillfälle, när det gäller att förmedla Guds ord. 

Vardagshändelser i Hjärtaskog

När det gäller min morfar Karls psykiskt svage bror August, blir det i huvudsak min mammas minnen jag kan förmedla. 

August var 40 år gammal, när han 1910 flyttade från Blankadal i Lenhovda och blev inskriven som snickeriarbetare i Västerhaninge församling. Där återfinns han i slutet av 1913 bland församlingens ”obefintliga”. Troligen har han flyttat utan att begära flyttningsattest.

När han 1920 skrivs in på Lenhovda ålderdomshem, uppges att han inflyttat från Brännkyrka församling. Men där kan jag inte hitta honom. 1923 blir han intagen på Västerviks hospital och troligen finns han där ända till sin död 1940.

Enligt min mor var även August bosatt i Hjärtaskog, men när och hur länge är omöjligt att veta eftersom han aldrig var skriven där. Jag misstänker att han tidvis också var intagen på någon vårdinrättning.
……………………………………..

Medan Kalle har god hjälp av sin äldre bror Erland, är August oförmögen att uträtta något arbete på egen hand. Han orkar inte heller med när barnen stojar. Om han tycker att de är för högljudda, när han sitter uppe på kammarn, stöter han med en käpp i golvet. De är nog lite rädda för honom, men ändå händer det, att de skrattar åt honom eller retas, när han bär sig fumligt åt. Själv tror August att barnen respekterar honom. En gång var han hos en torpare i trakten och berättade.
 -  Jag har rätt så bra pli på Kalles ungar, men Berta rår jag inte på. 

August är svåråtkomlig. Ibland får han konstiga anfall. Han blir arg och bråkig utan egentlig anledning. Då brukar farmor försöka lugna honom och säga:
 - Min lelle August, lelle lelle August. Farmor är så tålmodig och snäll. 

I Lenhovda har man byggt ett nytt ålderdomshem. Fattigstugan i Signhildstorp har tjänat ut. Nu kan de gamla och orkeslösa få god vård av en utbildad sköterska och biträden och slipper därmed ligga sina anhöriga till last. Ålderdomshemmet blir för farmor Kristina den sista bostaden.

Med venod hjälper Kalle sin gamla mor upp i hästskjutsen. Hon är 86 år och oftast sängliggande. Man bäddar i vagnen så gott det går, för att hon ska ha det bra under resan. Både Eva och barnen gråter och känner stort vemod, när skjutsen far iväg. 

Stugan är trång, fastän farmor har flyttat. När alla barnen är hemma, är man elva personer förutom de skogsarbetare, som brukar hysas in under vintern. Men saknaden och tomrummet efter farmor känns ändå så smärtsamt. 

Dödsbudet från Amerika

Eva och Kalle prenumererade på en dagstidning. De var måna om att ta del av de nyheter som förmedlades där. Något annan möjlighet att få veta vad som hände i landet och i världen fanns inte. Andra världskriget hade pågått i tre år och i tidningen kunde de få viss insikt om hur det utvecklade sig. 

En dag när mor Eva just öppnat tidningen, började hon plötsligt gråta. Kalle gick fram och läste. Sen lade han sin arm om mor och kramade henne hårt. Detta var andra gången på kort tid som deras barn fick bevittna denna ovanliga scen. Vad hade mor läst, som gjort henne så ledsen? 

I början av denna berättelse under rubriken Evas far nämnde jag händelsen.

John E. Holmberg var död. Den fattige och tidigt faderlöse tiggarpojken, som drömde om att bli rik och aktad - och som lyckades - var död. Den 4 juli 1917, i sitt sextiosjunde levnadsår, lämnade han denna jord. Sörjd av många, också av sin äldsta dotter, som han aldrig fick lära känna.

Minnet av storasyster måste bevaras

Den första tiden efter att Vera lämnat dem, tänker syskonen på henne flera gånger varje dag. Men allteftersom dagarna, veckorna och månaderna går, blir minnet av henne mindre smärtsamt och hennes bild mindre tydlig. För de äldre, de som levat med henne längst, är det svårast att glömma. 

”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans.......”
Och glädjen finns där. Kanske är lillasyster Maj den största glädjespridaren. 

En höstdag sitter Berta och funderar. Får vi vara så här glada? Håller vi på att glömma Vera? Nej, detta får inte hända! Berta sitter för sig själv med papper och penna. Hon vill skriva något vackert om sin döda syster. Och orden kommer och de blir till en rimmad dikt. Det är 12- åringens första, om man inte räknar den spefulla nidvisan om Ingeborg. Genom åren ska den följas av många flera. Bertas dikter kommer att spegla en ung människas funderingar över livet och döden, glädjen och sorgen, kärleken och hatet. Men de flesta blir tillfällighetsvers vid födelsedagsuppvaktningar, bröllop, begravningar och jubiléer. Veras dikt gömmer hon i en byrålåda och där hittar Eva den flera månader senare. 

Till minnet av Vera
Gärna så gärna vi minnet skall fira, minnet efter dig.
Gärna så gärna vi kransar ska vira, lägga på graven till dig. Älskade syster, vän och dotter, här ett farväl till dig. Avhållen var du bland oss i livet, avhållen uti all tid. 

Fastän du somnat, själen dock lever, lever i himmelen skön.
Se, där bland änglar blickar du neder på jorden från himmelens krön.
Älskade Vera, käraste syster sörjd du utav oss är.
Alla vi gråta här vid din boning. Alla vi hålla dig kär.

Aldrig vi glömma kunna dig göra,
aldrig heller det skall.
Trogen, älskad var du i livet
alltid fyllde ditt kall.

Sist när i plågor du låg på bädden,
suckade, längtade dit.
Längtade komma hem till din herde
och aldrig mer vända hit.

Nu har du hunnit målet alltmera.
Nu är du lycklig, älskade Vera.
………………………….. 

Hösten 1917 prövar tolvåringen Berta återigen att vara hemifrån. Den första november ska hon börja sin tjänst hos en ung familj i Bostorp. Selma och Alfred heter husbondfolket. Selma var tidigare i flera år ”jungfru” hos Sandells i Hjärtaskog och därför känner Berta sin matmor ganska väl. Paret har en ettårig dotter, Svea, och Bertas uppgift är i huvudsak att se efter henne samt att hjälpa Selma i hushållet. För detta har hon 6 kr i månadslön. Men inte ens de pengarna kan få Berta att trivas bättre, än hon gjorde hos moster Mina. Hon vet att hon måste klara uppgiften, men hon längtar ständigt hem. Julen firar hon i Bostorp, men till nyår ska hon resa hem. Hon har köpt ett nyårskort och ett femöres frimärke: 
Ett gott nytt år! önskas eder alla
från Berta Jag kommer hem om söndag som det är bestämt. Hjärtlig hälsning

Födelsedagsfirande och Familjefoton

Nyårsdagen 1918 fyller far 50 år och det är till dess Berta ska komma hem. Då blir det fest. Släktingar och goda vänner från byarna runt omkring är bjudna på kalas. Någon av de inbjudna har ”gått med lista” och samlat ihop pengar till en gemensam present. Var och en lämnar en slant, allt efter vad de anser sig ha råd med. Listan och pengarna lämnas till femtioåringen när gästerna samlas. Flera av kvinnorna har gjort sötost, bakat ostkaka eller vetekrans. Både pengar och matvaror underlättar för värdparet att hålla kalas. Man hjälper varandra och det är viktigt att ta vara på glädjestunderna för att orka med de sorger och bekymmer som man ofta drabbas av. 

Efter nyår återvänder Berta till familjen i Bostorp. Hon har lovat att stanna där till sommaren. Då hoppas hon, att hon behövs hemma igen. Ibland vid helgerna är hon i Hjärtaskog och hälsar på, men avskeden, när hon ska åka tillbaka, blir så smärtsamma, att hon till sist väljer att inte åka hem så ofta. 

En kvinnlig fotograf från Växjö har skrivit och erbjudit sina tjänster. Hon tänker åka omkring på landsbygden och fotografera de familjer som vill låta sig förevigas. Också till Hjärtaskog kommer erbjudandet.

Eva och Karl har inte många foton av sig själva och sina barn. Ett par skolfoton från Hökhult, däribland ett där både Elin, Julia och Berta finns med, och så de tre äldre flickornas konfirmationsfoton. Från Veras har Eva låtit en fotograf göra en förstoring av henne. Nu hänger den på en vägg i det stora rummet med en bred ram omkring. En allvarlig Vera, i nästan naturlig storlek, blickar ner från tavlan. Detta är det enda foto som finns av henne.

En vanlig vardag klär sig alla i sina bästa kläder. Med Hjärtsjön i bakgrunden tas familjefotot. Sen blir det två foton till, ett med småflickorna Ester, Gunvor och Maj och ett med storflickorna Elin, Julia och Berta. När fotografen fortsätter till Sandells, följer Ingeborg med och blir tillsammans med Ester fotograferad på gårdens häst. 

Men Gunnar då, fick inte han något eget foto? Jag vet inte och jag kom aldrig ihåg att fråga mamma. Kanske vägrade elvaåringen, han ser ju inte precis bekväm ut på familjefotot.

Familjen Isaksson i Hjärtaskog 1918. Ingeborg f. 1909, Ester f. 1911, Eva, Karl med Maj f. 1916, Gunvor f. 1913, Elin f. 1999, Gunnar f. 1907. Bakom dem Berta f. 1905 och Julia f. 1901.
Julia, Elin och Berta
Ester, Maj och Gunvor
Folke och Ester Sandell samt Ingeborg

Hälsning från Pärlelund

Liksom sin far är Frans en outtröttlig brevskrivare. Men hans brev fylls mer av klagan och missnöje än den förnöjde och tacksamme faderns. Frans och Idas liv har aldrig bjudit på något överflöd och därtill har han ju haft den svåra reumatismen. Makarna har, liksom så många andra, ändå ”hankat sig fram”. Frans är också för stolt för att be om hjälp, så när Eva föreslagit honom att uppsöka de kommunala myndigheterna, blir han mycket förnärmad. Politiker har han inget förtroende för och Ida och Frans har vänner som hjälper dem.
..…. jag Glömde Aldeles Bort dig När jag hade läst att du velle att jag skulle Bedja svarjare om jälp som alla Kommunalordförare Är Här. di sämsta som fens så röstas di in tell det örket. I ventras så försörde i genom Guds skekelse Några från Hällebergja oss så vi inte Behöfde Lida Någon Nöd tell Kroppen.

Frans har en tid vistats i Ronneby på kuranstalt. 
..…. Där jag var i qvater vid Ronneby feck jag 20 Kronor jämte Några Klädar och Mjölk och smör och Husrom fritt så jag Är skyldig Gud Mongen tack för den stora Nåden han har visat oss i vår ovardighet och det fennes En här och En där som tänker på di sjuke. När di får Berja in ladorna fulla med Pänger för Alla fördyrade varor som Bönder har att sälja i dessa fattig plågades tider för di rika Giva sig det tellhör dagorningen så det fästter Man sig inte vid jag var hos Mina i Krokvik en Natt När jag Reste till Ronneby Hon sade att var Gang hon Lager tell smör så kommer di dit ock Betala 10 tio kronor för vart Kilo smör utan att Täncka På synd och vaslig lag sådana Är Wänstren Mot sin fattiga Nästa Men Guds strafdommer uteblifver inte var säkra På det.

Frans skriver vidare: 
…… jag får Nu tala om att vi Är Någelonda Krya inte får vi Bejära Att vi skall få vår ongdoms hälsa tillbaka När Man Är uppsliten och öfver 60 År Ida földe 62 År Den 13/9 och jag 60 förste Maj så vi Har inte Långt tell Grafven.

Kottplockning - en inkomstkälla

Under 1900-talets första årtionden byggs järnvägar över hela Sverige. Det gamla färdmedlet, att vid långväga resor förflytta sig mellan gästgiverierna i hästdroska, är snart ”ett minne blott”. Järnvägsbyggandet ger många arbetstillfällen, framförallt för den unga, manliga befolkningen. Både Kalle och Evas bröder har provat på rallaryrket. 

Nu har järnvägsbolagen stött på problem, orsakade av det långvariga kriget. Det råder brist på kol, som ångloken eldas med och man tvingas söka andra alternativ. Ved, torv och grankottar har blivit det nya bränslet. Det innebär en ny inkomstkälla som främst lockar kvinnor och barn. Både Eva och barnen beger sig till skogshyggena och samlar kottar i säckar. Dessa fraktas sen med häst och vagn till Sävsjöström där järnvägen finns. För många familjer blir det ett bra tillskott i hushållskassan. Bertas kottplockning inbringar drygt tvåhundra kronor, en oerhört stor summa pengar för en trettonåring. Nu kan hon ekipera sig. Det blir tyger och lön till sömmerska för flera klädesplagg, en grå kjol och en röd blus bland annat.

Kristina Sofia Johansdotter 1831 - 1918

Emellanåt hälsar någon i familjen på hos farmor på ålderdomshemmet. Hon blir alltmera svag och är nu ständigt sängliggande. En gång när Berta är där, hör hon en sköterska säger till en besökare: Här inne ligger den där gamla människan. Hon lägger tonvikten vid ordet ”gamla”. Farmor är nu 87 år, en ålder som vid denna tid räknas som ovanligt hög. 

En höstdag, den 9 september, får farmor sluta sina dagar. Hennes liv har efter makens alltför tidiga död för 21 år sedan, inte bjudit på många glädjestunder. Hon har sett sin enda dotter tyna bort liksom sin äldsta sondotter. Två söner plågas sen många år av psykisk sjukdom och framförallt för August har hon känt mycket oro. Själv har hon inte heller varit återställd efter slaganfallet för flera år sen. Men Karl och Eva och deras barnaskara och lilla dotterdottern Ester Sandell har dock gett henne glädje.

Lille-Brors oväntade död

Evas hade fem systrar och tre bröder. Två av systrarna dog som barn. Bröderna hette Klas, Karl och Bror. Om Karl har jag tidigare berättat att han blev den ende av syskonen som emigrerade till Nordamerika, där han dog redan 1909. 

Den äldste brodern, Klas, är bara två år yngre än Eva. Som mycket ung arbetade han som rallare i Norrland. Tidvis har han varit skogsarbetare i hemtrakten. En tid försörjde han sig genom arbete på sockerbetsfälten i Skåne. Han har varit med om arbetskonflikter och vräkning av arbetare i Horndal och han har bott i Huvudsta, en stadsdel i Stockholm. Man kan väl säga att han har sett sig om i landet och han har troligen aldrig funderat på att lämna det.

Numera är han en stadgad man, gift och far till en liten dotter, Karin. Hustrun heter Elin och var före giftermålet kontorist. Familjen bor i Varberg, där Klas arbetar vid järnvägen. Klas har alltid hävdat arbetarnas rätt till skälig lön och goda arbetsvillkor. Han är engagerad i fackligt och politiskt arbete. Han är belevad och stilig och verkar numera leva ett gott liv. Till mor Lovisas begravning för två år sedan kom han klädd i frack, något som uppmärksammades av många begravningsgäster. Denna klädsel hade de aldrig tidigare sett. 

Även Evas yngste bror, han som också heter Bror, har flyttat till Varberg. Med den äldre broderns hjälp har han fått arbete vid järnvägen där. Bror är 27 år och ännu ensamstående. Så ofta han kan för sitt arbete, reser han med tåget hem för att hälsa på fadern och Selma. Det är besök som är mycket uppskattade. 

Förutom att människor plågas av fattigdom, arbetslöshet, ransonering och den oro som kriget för med sig, hotar en världsomfattande pandemi. Den kallas spanska sjukan och slår hårt, även bland de unga och starka. Vem kunde väl ana att inte ens lille-Bror skulle skonas? 

Söndagen den 20 oktober hjälper Klas sin bror att komma till epidemisjukstugan. Brors hälsotillstånd förvärras och två dagar senare är han död.

Hans far och syskon har fått dödsbudet helt kortfattat genom Klas. Den 17 november skriver han ett utförligare brev till Eva och Karl.
  
Kära syster och svåger!
Vårt hjertliga tack för brevet som vi mottagit från Er. Det var glädjande höra att Ni har hälsan, får omtala att även jag och min familj är frisk till datum. Angående Bror så var han ej sjuk länge. Han skadade sig i fingret så han arbeta ej då han blef sjuk men han börja väl bliva dålig på tisdagen men ej värre än han gick uppe. Jag fick veta att han var sjuk på torsdagen då var jag till honom på kvällen och på fredagen var Elin efter doktorn sedan var doktorn till honom på söndagen då skulle Bror in på sjukhuset, så jag körde dit honom Kl 3 em på söndagen. Sedan var Elin dit till honom på måndags em. då sa han att han var betre och trode att han skulle bli bra i veckan. Syster på sjukhuset låvade att telefonera till oss om han blef sämre. På tisdag moron ringde hon att han var död han hadde dött vid 5 tiden. Det var spanska sjukan och lunginflamation han dog av. Ja man ville ju knappast fatta att det var sanning då det går så hastigt och oförberett. Det är en 34 st som dött nu här i Warberg i spanskan så det är riktigt kusligt. Ja annars har man ju sina matbekymmer här som under kriget blifvit alt svårare. Det är ju ej möjligt att skaffa något utöfver ransonen och den är ju knapp. 3 kg potatis i veckan 3 1/2 lit mjölk 50 gram smör och 1/4 kg fläsk .

Brevet ger mig lite funderingar. Hur skjutsade Klas sin bror till sjukhuset? Var det med cykel eller fick han kanske låna en bil? Telefon fanns tydligen i hemmet, och detta var nog ganska ovanligt. 

En liten tid senare anländer ett paket från Eva till broderns familj i Varberg. Jag anar att det blev stor glädje, när de upptäcker, att det innehåller en rejäl smörklimp.

Uppbrottet

Våren 1919 har Eva och Karl bott i Hjärtaskog i tolv år. Materiellt sett har de haft det bra trots kristid och en stor familj att försörja. Sorger och bekymmer har de inte varit skonade från, men glädjeämnen har inte heller saknats. Karl har länge drömt om något eget, en liten bit av vår jord, som han kan kalla sin. Han har börjat se sig om efter en liten gård. Eva och han har haft många samtal, innan de bestämmer sig för att säga upp arrendet. Säkert är Eva mera tveksam till ett uppbrott än Karl. Hon har trivts bra i Hjärtaskog, hon har varit trygg här och hon har fått många vänner. Av deras förfäder har ingen, så långt tillbaka man känner till, varit jordägare. De är vana vid torparliv, med dagsverken och hårt slit från morgon till sen kväll. Vana vid att ge sina bästa krafter till andra och få ut minst själva. Men ändå, hon kan inte hindra sin make från att få denna dröm uppfylld. 

De ska lämna gården den 14 mars. Dessförinnan hålls auktion. I grannbyn Skäraskog har familjen fått en tillfällig bostad, tills allt har ordnat sig och Kalle har hittat sin gård. En ko, ett par får och stoet Dora får följa med till Skäraskog. De övriga djuren går under klubban. Bland dem finns Doras avkomma, ett ungt sto, som fötts på gården och kallas Sally.

Kalle köpte Dora några år tidigare på Dädesjö marknad. Det ganska småvuxna stoet kom från Öland. Varken säljare eller köpare visste då, att hon var dräktig. I så fall hade nog priset blivit högre än de 500 kronor Kalle fick betala för henne. Det blev en glad överraskning för familjen, när man förstod att Dora väntade föl. Sally är större och kraftigare än sin mor. Hon köps vid auktionen av en bonde från Hättemåla i Älghult och betalas med 2250 kronor, vilket måste anses vara ett mycket högt pris. Dessa pengar kommer att utgöra en betydlig del av köpeskillingen vid gårdsköpet. Sally är alla barnens kelgris och det är med stort vemod, de tvingas skiljas från henne. 

Farbror Erland är 54 år gammal. I Kyrkans längder benämts han ”sinnessjuk”. Han är tystlåten men snäll och arbetsam och kan försörja sig själv genom skogs- och jordbruksarbete hos bönderna i trakten. Han har fått överta en torpstuga i Skäraskog. 1938 flyttar Erland till annat boende i Hökhult och tre år senare blir Lenhovda ålderdomshem, liksom för hans mor Kristina, Erlands sista boende. 1955 slutar den nittioårige Erlands jordeliv.

Storasyster Elin

Elin, som efter Veras död är den äldsta av barnen, har hitintills alltid varit hemma och bistått sin mor i husmorssysslorna och uppfostran av de yngre syskonen. Den fostran hon ger är strängare än mors och hon tvekar inte att ibland ta riset till hjälp. Vid denna tid är agan ett vanligt förekommande uppfostringsmedel både i skolan, på arbetsplatserna och i hemmen och ingen reagerar över detta. En lördag när Elin legat på knä och skurat köksgolvet och just blivit klar, kommer Gunnar inrusande utan att ta av sig träskorna. Det fortfarande våta golvet visar tydliga spår av hans framfart. Gunnar förstår att här gäller det att fort försvinna, men Elin är större och snabbare och hinner lätt upp honom och straffet är inte milt.

Gunnar går länge och funderar på, hur han ska återgälda den bryska behandlingen. Till sist har han kommit på ett lämpligt straff. Han fäster ett tunt snöre på båda sidor om farstubron, just utanför dörren, och väntar på att Elin ska komma ut. Men det blir inte hon, som först får ett ärende ut - det blir mor. Eva snavar över snöret och en snopen och förskräckt Gunnar kan bara konstatera att hans fälla fungerade. Vad straffet för hans uppfinning blev, fick jag aldrig veta.

Elin är nu i sitt tjugonde år. Efter flyttningen från Hjärtaskog är hennes hjälp hemma inte lika nödvändig och det blir Julia och Berta, som får ta hennes plats.

Elins första tjänst blir hos den familj Berta tidigare varit hos. Men de har flyttat från Bostorp till Siggegärde by i Örsjö någon mil från Nybro. Där har de köpt en gård och familjen har utökats med en son.
I samband med den egna familjens flyttning, har Elin varit hemma några dagar. Berta har fått veta att storasyster är smått förälskad, och nu är hon nyfiken på hur romansen utvecklat sig. Berta skriver till Elin och så småningom får hon svar. Berta blir nog lite besviken, när hon får veta att:
…… det är så trist i alla dagar för Erik har flyttat nu.
Elin verkar inte alltför ledsen. Hennes brev är humoristiskt och så vill hon nog retas lite med sin nyfikna lillasyster:
….. I dag har jag varit åt Örsjö och provat min klädning du må tro jag blir nog lika fin som du i din tunna usling.

Brevet har ett P.S.:
Jag fick just i dag i min portmonä se att jag fick med mig den ena symaskinsnålen jag köpte så nu skickar jag den till er. D.S. 

Efter nyår 1920 får Berta resa till sitt gamla husbondfolk och hälsa på dem och Elin.
I Siggegärde blir hon bekant med en kvinna som heter Anna Hjelm. Hon är 54 år gammal och ogift. Både hon och föräldrarna var födda i Lenhovda, där fadern varit soldat. När Anna var fem år gammal hade familjen flyttat till Ellebäck och senare till Siggegärde, som då tillhörde Madesjö församling. Efter föräldrarnas död fick Anna överta deras stuga. Där bor hon nu ensam och verkar livnära sig som sömmerska.

Väl hemkommen funderar Berta på, hur hon ska kunna hjälpa Anna, så att hon slipper ”hamna på glasberget”. Hon har märkt att Anna inte saknar intresse för det manliga könet. Kanske kan Elin och hon hjälpas åt att hitta en lämplig man! Berta har skrivit till Elin, i hopp om att hon ska ställa upp. Svaret låter inte vänta på sig, men det gör Berta besviken. 

…… Nähej du min kära Bertha förmedla några äktenskap det är jag alldeles oduglig till, jag vill inte alls hava med något dylikt att skaffa, och sen tror du att du skulle taga förtjänsten när jag hade styrt om det, pytt vackert den behövde väl jag bättre än du och vad Anna Hjelm beträffar så tror jag inte hon är likare än jag, för det lyckas inte för henne att få ihop dom hon har tänkt. Men är det så hon vill så kan hon få Henry i Korpahult för det är en härlig Pojke men jag vågar inte skriva hans adräss för hon är nog så vansinnig så hon skriver till honom då.

(Kommentar: Jag blev nyfiken och har sökt efter den härlige pojken Henry i Korpahult i Församlingsboken. Om han är den jag anar, så är han vid den här tiden en artonårig bondpojke, alltså ett par år yngre än Elin. Någon annan med det namnet hittar jag inte i Korpahult.)

Knappt två veckor senare skriver Elin igen. Denna gång adresserar hon brevet till hela familjen. Hon har råkat få in en sticka under nageln i högra handens pekfinger. Selma har lyckats få ut den, men efter några dagar har fingret blivit inflammerat och Elin har svår värk. Hennes ”matmor” Selma har lagt grötomslag och hos Anna Hjelm har hon fått ”omslagsvatten”. Elin är mycket bekymrad över sin belägenhet. 
..…. Men ni ska veta att jag är obrukbar, duger endast till lite rek, och gudarna vete hur länge jag får gå sådan här, så jag är i en riktigt pinsam situation.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

29.07 | 16:30

Hej! Så trevligt! Maj-Britt minns jag mycket väl.
Kontakta mig gärna på mail. ingvik32@gmail.com

...
29.07 | 14:45

Hej Ingrid, Väldigt intressant läsning om Kvarterbo där min mamma Maj-Britt Jarl (dotter till Elin och Arvid Adamsson) växte upp. Jag vill gärna köpa boken.

...
19.05 | 16:52

Hej! När du känner dig klar med städningen får du gärna komma hit och hugga i. Sådan mor sådan dotter, haha.

...
19.05 | 13:45

Det låter lagom ansträngande 😁.

...
Du gillar den här sidan