Dagens fundering

Den mannen glömmer jag aldrig

2019 11 04

! mina tankar är jag på Älghults kyrkogård, där många av mina anhörigas och släktingars gravar finns. När jag genom åren besökt min födelsebygd, har ett besök på kyrkogården varit självklart. Efter att jag stannat till vid den egna familjens och släktens gravar brukade jag vandra runt på den vackra och rofyllda platsen, läst namnen på gravstenarna och upptäckt att vissa av dessa människor mindes jag. Jag kom ihåg var de hade bott, vilka som var deras barn o.s.v.

För många år sen upptäckte jag ett namn på en gravsten och plötslig väcktes ett av mina barndomsminnen till liv. När jag senare besökt kyrkogården, har jag haft svårt att lämna den utan att först gå förbi denna grav.

Ibland undrar jag varför vissa händelser från barndomen stannar kvar och blir ett minne som aldrig suddas ut. Jag blev aldrig bekant med honom, men jag vet vad han hette och att han var mejerist.

Pappa ingick i ett körlag, som turades om att forsla mjölken till mejeriet. Troligen var jag fem-sex år gammal när jag en dag, bett att få följa med pappa. Med alla avstickare blev den turen en väg på ungefär en mil. 

Pappa lastade av mjölkspannarna på en brygga och därifrån drogs de in i själva mejeriet. Jag smög med och såg hur de vägdes på en stor våg, att vikten skrevs in i en bok där varje leverantör hade ett eget nummer. Samma nummer var också inristat på mjölkspannen. Mjölken hälldes sen i stora såar. Det slamrade och var blött på det stenlagda golvet, där vatten blandat med spillda mjölkdroppar flöt omkring.

 

Den vänlige mejeristen fick se mig och tog fram en stor chokladkaka, som han gav mig. Kanske var det min allra första! Tänk om han kunnat ana, att den lilla flickan många decennier senare med värme skulle minnas hans gåva, när hon gick förbi hans grav!

Vi var inte bortskämda med godis, men farmor hade ofta en påse bröstkarameller eller polkagrisar. På de marknader som hölls i Älghult under året köptes marknadskarameller och mamma kokade karameller till varje jul. I brist på annan godis hände det att man ibland fick en sockerbit att suga på.

När jag för några dagar sedan kom att tänka på mannen som, förutom chokladkakan, gav mig ett av mina första minnen, visste jag egentligen ingenting om honom. 

Var han gift? Hade han barn? Plötsligt vaknade släktforskaren till, det händer inte så ofta numera. 

På min dator finns Sveriges Dödbok, som för släktforskare är en viktig faktabank. Enligt den var han född julafton 1893 i Västmanlands län och avled i maj 1944. Han var då bara femtio år gammal. Det var det året jag fyllde elva.

På Riksarkivets hemsida fick jag veta att vid den tid som mitt minne härrör från, var han gift och hade två söner födda i början av 1920-talet och att familjen bodde i en lägenhet på mejeriet

Familjen utökades senare med ännu en son. Dödboken uppger att hustrun dog 1978 på annan ort och att de båda äldre sönerna sen länge är döda. Men den yngste lever. Jag vet nu var han bor och vilket telefonnummer han har.

……………………….

Nu har jag talat med honom. Så förvånad han blev! Så glad och så trevlig han lät!

Han har inte internet, men jag lovade skicka min berättelse per post.

”Jag avvaktar. Det var verkligen ett trevligt samtal” var det sista han sa.

Till minne av ett geni

Erik Palmgren 1963 - 2019

2019 12 22

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.

Detta citat av Alf Henriksson kom jag att tänka på för några dagar sedan, när jag fick veta att Erik Palmgren hastigt och oväntat lämnat livet. Sen dess har jag haft svårt att glömma honom och tänkt:

Nu har världen förlorat ett geni.

Jag var hans första lärare, när han gick i Antnässkolan. Eftersom jag själv var sjukskriven en tid just det året i samband med att jag väntade vår yngste son och därefter tjänstledig i två år, var min tid som Eriks lärare kort. 

Jag minns inte heller om jag har träffat honom efter det där året 1970-71, men ändå minns jag honom, den otroligt begåvade, vänlige och tillbakadragne pojken.

Hans föräldrar hade jag däremot kontakt med.

Mamma Marianne var född i Västergötland. Just det året 1970-71 fick jag hjälp av henne på mottagningen i Antnäs, där hon hade tjänsten som distriktssköterske-barnmorska, som det då hette.

Senare besökte jag flera gånger Eriks föräldrar och kände mig alltid välkommen. Hans far, Östen Palmgren, hade mycket att berätta om Måttsund, måttsundsbor och ”seder och bruk” förr.

En gång talade han om att Erik utnämnts till professor i matematik och att Östen då frågat honom vad han därefter hade att se fram emot och kämpa för. Att han var stolt över sonen, var lätt att förstå, och det hade han all anledning att vara.

Genom att tala med släktingar och sökt på internet har jag fått veta en del om Eriks liv. Han hade ingen egen familj, efter att föräldrarna gått bort. Som närmast sörjande anger dödsannonsen en moster och kusiner.

När Erik utnämndes till professor, var han knuten till Universitet i Uppsala och från 2011 till Stockholms Universitets Matematiska Institution, där han enligt en kollegas minnesord, var professor i ”Matematisk logik och forskare inom Konstruktiv matematik och Kategorisk logik”. Utan att förstå ett enda dugg av vad detta innebär, hänvisar jag till:

https://www.math.su.se/om-oss/nyheter/erik-palmgren-1963-2019

I en frågespalt i tidningen "Forskning och framsteg" frågar signaturen Karin, om matematiken och geometrin är något som anses existera i universum, oavsett människan, eller om det är något som människan har skapat.

I sitt svar skriver den måttsundsbördige professorn, bland annat: ”Utomjordingar kan nog charmas med matematik” och ”Fysikaliska observationer och matematik är förmodligen begripliga samtalsämnen, om utomjordingarnas teknik är avancerad nog för att ta emot radiosignaler”.

Något som jag själv vet är emellertid: 

Erik Palmgren var en äkta måttsundare. Hans anor på faderns sida kan följas minst tretton generationer tillbaka i byn.

Eriks FF FF FF MF FF Farmors far, Knut Nilsson (Knut i Motthesundha) var bonde på hemman nr 8.  

Det finns flera ännu levande måttsundsbor, som har samma anor som Erik Palmgren.

Jag hoppas att min forne elev hade ett fint forskarliv och att matematiken även är hans följeslagare där han nu är. Vila i Frid, Erik!

Om att fylla år på juldagen

2019 12 25   

Jag har nog aldrig haft något emot att dela den här dagen med den man, vars födelse är anledning till att Julen firas som de kristnas största helg.

Men när jag var barn hade det vissa negativa sidor. En gång som mycket ung ska jag ha klagat: ”Juldagen och juldagen! Aldrig hör jag något annat än juldagen. Jag ville hellre fylla år den 10 maj eller 10 juni.”

Nu misstänker jag att detta var ett uttryck för att jag ville bli ytterligare uppmärksammad. (Precis som jag, av samma skäl, är flitig användare av facebook och detta forum.)

Men nog fanns det en del annat som ett barn kunde klaga på också.

Jag blev aldrig uppvaktad ”på sängen” som mina systrar blev. I stället väcktes jag före fem på morgonen, för att snabbt klä på mig, äta något och skynda iväg till julottan, som började klockan sex.

För den som alltid velat ligga "och dra sig" på morgnarna var det extra jobbigt. Om det inte var snö på marken, blev det att gå den två - tre kilometer långa vägen till kyrkan. Därför var min högsta önskan dagarna före, att det skulle snöa så mycket att det blev slädföre till jul. Då hade pappa varit uppe mycket tidigare, gett hästen hö och fyllt en säck med samma vara.

Detta var, i mina hemtrakter i Småland, ända in på 1950-talet, ett inte helt ovanligt sätt för bönder att färdas till julottan. Släden var föesedd med lykta och hästen med bjällerkrans.

Intill kyrkan fanns långa rader av kyrkstall med spiltor. När pappa bundit hästen och stoppat hö i krubban, skyndade han upp på läktaren. Han tillhörde kyrkokören, som senare hela vår familj kom att vara en del av. Nog kändes det högtidligt att, tillsammans med alla övriga kyrkbesökare, delta i julottan i den oftast helt överfulla kyrkan.

Av tradition var juldagen också ”Familjens dag”. Efter ottan skulle man inte umgås med några andra. Det var otänkbart att bli bortbjuden eller att själv bjuda hem någon.

Den dag jag fyllde tio år gjorde mina föräldrar ett undantag. Jag skulle få bjuda mina bästa flickvänner på födelsedagskalas. Än i dag kan jag förvånas över detta. Och hur kunde farmor, som höll så hårt på gamla traditioner, tillåta det?

Jag hade skrivit inbjudningar på papperslappar, som jag delade ut, när vi kom ut ur kyrkan. För alla var ju där.

För min egen del var det nog inte presenter jag i första hand förväntade mig. Detta att få ha fest på själva juldagen var tillräckligt stort. Men nog förstår jag att de inbjudna ville uppvakta mig och det var inte möjligt för dem att köpa något, eftersom alla affärer var stängda. Presenterna blev pengar. Det är för övrigt vad jag numera oftast uppvaktar barnbarn och barnbarnsbarn med, förutom tanken ”Köp något du önskar dig, och verkligen vill ha.”

När jag räknade ihop mina födelsedagspengar blev summan drygt sex kronor. Om någon blir förvånad kan jag påpeka att sex kronor var 1942 en ganska stor summa pengar för ett barn.

Jag minns också vad jag köpte, som vanligt i mitt fall inte speciellt behövligt eller genomtänkt.

Det fanns en affär nere i samhället, som kallades pappershandel, men egentligen var en diversehandel, för den hade det mesta, utom det de övriga affärerna runtomkring tillhandahöll. Där fanns förutom saker av papper, som t.ex. skrivmaterial, kuvert, tidningar och böcker, även pennor, godis, cigaretter, snus och prydnadssaker av olika material. Jag tror att jag ännu har ett par små vaser av porslin som är köpta där. Den här gången valde jag en liten pokal av tenn. Jag funderade nog aldrig på vad jag skulle använda den till. Den finns inte kvar och vart den tog vägen vet jag inte heller.

Numera funderar jag mer på vad jag ska göra med de pokaler och priser som inte är mina, men som står högst upp i min bokhylla och som är ett minne från en senare tid och som dessutom en gång var mycket uppskattade av ägaren.

 

Du gamla du fria

2020 05 14  

När jag var elev i folkskolan, som det hette då, under krigsåren 1939 - 1945 var ett av ämnena Historia. I nuvarande Grundskolan ingår det som en del av gruppen Samhällsorienterande ämnen (SO).

Vad dagens elever får lära sig i ämnet Svensk Historia har jag ingen aning om.

När jag funderar över vad vi fick lära oss i början av fyrtiotalet får jag en känsla av att det mest handlade om alla krig som vårt land deltagit i, (nåja en del fredsslut också som t.ex. freden i Brömsebro och ...) Dessutom erövringar av landområden (Skåne, Halland, Blekinge) om Krigarkungar (Karl X11, Gustaf 11 Adolf). Med stolthet sjöng vi Sveriges Nationalsång ”Du gamla du fria” och ”Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden”. Vi fick veta att att Sverige var det bästa landet på jorden (och efter 75 år tror jag fortfarande på det. Om jag är stolt över Sverige och svenskarna är jag mer tveksam till. 

Var kunde vi läsa om det Svenska Folkets historia? En och annan soldat hade vi hört talas om, t.ex. ”Sven Duvas fader var soldat, avdankad, arm och grå, var med år 88 ren och var ren gammal då”. Göran brukade stoltsera med att han hade lärt sig dikten utantill. 

För drygt femtio år sen anmälde jag mig till en studiecirkel i Släktforskning och upptäckte min egen och därmed det svenska folkets historia. Nu visste jag faktiskt redan en hel del, eftersom jag hade föräldrar och andra äldre anhöriga som gärna berättade hur det varit under den tid, som ibland benämns som ”Den gamla goda”. 

På det s.k. ”Nätet”, där jag numera hämtar mycket information, hittade jag en artikel i Aftonbladet från januari 2007 skriven av Herman Lindqvist:

”Sverige är ett av ytterst få länder i Europa som genomfört etnisk rensning, folkomflyttningar och andra brutala övergrepp i ockuperade områden - och kommit undan med det”, skrev han bland annat. 

- Vad, Sverige mitt fredsälskande land och folk? Denna, allt annat än smickrande historia, fick jag ta del av. 

Herman Lindqvist skrev vidare:

”Ett av de många synliga bevisen för den svenska triumfen är Karl X Gustavs staty på Stortorget i Malmö. Där sitter han stadigt på sin häst, mannen som ryckte de sydsvenska landskapen från danskarna och gjorde det möjligt för sonen och efterträdaren Karl XI att genomföra den brutala försvenskningen av de erövrade områdena. 

Myten om att Sverige är ett land med ett folk och ett språk skapades efter 1809 då det svenska rikets sprängdes och den östra rikshalvan blev storfurstendömet Finland. Sverige som i hundratals år varit ett ganska stort, nästan runt rike med huvudstaden i mitten blev plötsligt ett avlångt Lillsverige med en huvudstad alldeles vid fronten, bara någon timmes seglats från fienden på Åland. 

För att komma över det trauma som förlusten av de finländska landskapen hade skapat blev Sverige helsvenskt, det vill säga den svenska nationalismen blommade upp. Dalarna blev mönsterlandskapet och den svidande förlusten av Finland botades med nyskriven svensk historia där man lyfte fram kungshögarna i Uppsala, vikingarna och annan historisk kuriosa på gränsen mellan fantasi och verklighet. Allt för att mana fram den falska bilden av att detta Lillsverige egentligen var det riktiga, ursprungliga Sverige.” 

Detta blev min första och, som jag anar, alldeles sanna historielektion, förutom de insikter som jag fått genom mitt släktforskande.

Därför undrar jag om skolämnet Svensk Historia inte bör bytas ut mot Släktforskning. 

Avslutningsvis:

Precis som jag i skolan fick lära mig sjunga: ”Jag är så glad att jag är svensk....” så är jag det fortfarande och jag missunnar inga andra att komma hit och känna samma glädje. 

 

Om att vara en belastning

 2021 02 22

SD:s partiledare uttalade sig för en tid sedan och påstod att invandrarna var en social, ekonomisk och kulturell belastning för det svenska samhället.

JÅ fick ta emot en hel del protester och fastän jag lovat både mig själv och mina närmaste att inte bry mig så mycket om politik, utan ägna mig åt trevligare saker så här på ålderns höst, kunde jag inte låta bli. Jag skrev ett brev - igen.

Till Jimmie!

I dag måste jag tacka dig för det där ordet du påminde mig om: Belastning.

Det är nämligen så, att jag har börjat tappa bort så många ord. Det är ett vanligt problem för de flesta gamlingar. Flera som är yngre än jag, beklagar sig över att de inte minns namn. 

Ditt namn har jag inte glömt, det sitter som berg. 

För min del har det gått längre än så. Jag glömmer att passa tider och var jag har lagt saker.

Jag måste skriva ner det mesta och därför är jag tacksam att jag fortfarande minns bokstäver och kan skriva.

För några dar sen talade du om att invandring förde med sig ”social, ekonomisk och kulturell belastning”. 

Det där med social belastning hoppar jag över, men jag blev förvånad över att du inte vet hur mycket vi svenskar tagit efter andra kulturers seder och bruk. 

Det har nog pågått sen vi lärde förflytta oss över haven och förstod att vi inte var ensamma på den här planeten. 

Det har många andra hakat upp sig på, så det tänker jag inte heller orda om.

Jag håller mig till det du benämnde ”ekonomisk belastning”. Där känner jag mig mer insatt. 

Jag är född i Sverige och har bott här i hela mitt liv. Jag har varit pensionär i drygt 25 år och eftersom jag har arbetat i mer än 40 år, anses jag ha rätt till min pension. 

Nu har jag ändå börjat inse, att jag är en ekonomisk belastning för vårt land. Problemet är att jag och mina jämnåriga har levt för länge och ju längre vi lever, desto mer belastar vi vårt lands ekonomi.

För några år sedan hade jag egen bil. Efter att jag gjort mig av med den, insåg jag ganska snart vilken belastning den varit för min privatekonomi. Dessutom var det jobbigt att skotta fram den ur snödrivorna ibland.

Numera åker jag taxi, och fastän det kallas färdtjänst eller sjukresa, är det med taxibil jag hämtas och lämnas vid min port. Aldrig kunde jag ens ana att det var så billigt att åka taxi!

Om jag behöver träffa en läkare på vårdcentralen, som jag gjort några gånger de senaste åren, är det helt gratis, eftersom jag fyllt 85. 

Förra veckan var jag på sjukhuset för att prova ut hörapparat. 

Då beställde jag en sjukresa. En taxi hämtade mig och rollatorn, som jag gratis får låna av landstinget, nej det var så sant! Det är väl det som heter Regionen nu! Det måste jag också komma ihåg.

Efter besöket på Hörcentralen hämtade jag ut två mediciner på det apotek som finns inom sjukhusets väggar. 

Under en tid var mina mediciner gratis, men nu har jag visst överskridit den maximala årskostnaden och det dröjer ett tag innan den förmånen är tillbaka.

Jag skjutsades hem av en kvinnlig invandrare. Numera är de flesta taxi- och bussförare i den här stan invandrare.

Det är inte ofta jag behöver nyttja denna förmån eftersom mina anhöriga brukar ställa upp.

I somras kunde vi hälsa på min make på äldreboendet, utomhus och på avstånd. Det får vi inte numera. Han drabbades av Alzheimer för många år sedan och minns inte längre vilka hans familj är. Därmed saknar han oss inte heller och det är vi tacksamma för. 

Jag är helt trygg med den skötsel han får, men inser också att han är en stor ekonomisk belastning inom äldrevården, där han varit i snart tio år.

Av personalen på boendet är de flesta svenskfödda, men många kommer från andra delar av världen. När jag tidigare fick hälsa på, blev jag alltid bemött med välkomnande och vänliga leenden och det hände att jag också fick en kram ibland. 

Svensk äldrevård har fått mycket kritik det senaste året, men den hoppas jag att inte personalen tar till sig av. Dessutom hade det nog varit ännu större bekymmer om inte de utlandsfödda funnits där.

Jag är tacksam över att ungdomar ännu väljer att utbilda sig till olika yrken inom vård och omsorg. Men som många andra måste de få mer uppskattning, bättre arbetsvillkor och högre löner. 

Troligen kommer varken du, Jimmie Åkesson, eller dina vänner att hålla med mig, när jag påstår att de utlandsfödda, som vi möter på bland annat äldreboenden, och de utvisningshotade ungdomar, som hoppas få stanna, arbeta och känna sig trygga här, både är en

social, ekonomisk och kulturell tillgång för vårt land.  

                                                          Hälsningar från en alltför gammal och kostsam tant

(Nej jag skickade aldrig brevet. Det får stanna här.)

 

Söndagsmiddag

2021 04 25

Jag har som vanligt placerat mig i min soffa i vardagsrummet. Visst känner jag mig lite ensam ibland när pandemin satt gränser för vilka man får träffa.

Men tråkigt har jag inte. Jag har dator, TV och två telefoner. Det borde förstås räcka med en,men den gamla vanliga pjäsen måste jag behålla för att hitta mobilen.

Numera lagar jag inte ens mat, men det händer att jag bakar bullar ibland. Just nu har jag mumsat i mig söndagsmiddagen bestående av Dafgårds ugnsrostade och örtmarinerade kyckling med gräddsås, svartvinbärsgelé, klyftpotatis och grönsaker. Av texten på kartongen, som för övrigt är tillverkad av miljövänligt papper, blir jag upplyst om både vikt, näringsvärde, protein och en del annat. Och mätt blir jag också.

Det är mer synd om Sundsvalls skolelever. Det pågår en livlig debatt om den mat som serveras i skolmatsalen. Den är så oaptitlig, ofräsch och allt annat som man kan sätta o framför. Eleverna blir illamående av att bara se maten och tvingas kasta den.

Det var visst en mamma på en av stans skolor, som startade debatten i den lokala tidningen. Nu har den flyttat in på facebook. Och där har den verkligen tagit fart. Jag kan bara gratulera den lyckliga ungen, som har en så förstående mamma, som verkligen säger ifrån. 

I dag har jag pratat med en klasskamrat från det seminarium där vi båda tog examen en gång för länge sen. Eftersom hon bor i en annan del av landet håller vi kontakt via telefon. Jag hade just läst debatten och eftersom vi båda har drygt fyrtio års erfarenhet av skolmat, passade jag på att fråga:

Har du hört någon lärare klaga på skolmaten?  
Aldrig, svarade hon direkt. Visst är det märkligt!

Att några av våra elever klagade ibland, hade vi båda erfarenhet av. Det hör ju liksom till att man måste klaga för att alla ska förstå att man har en åsikt. 

Sen bytte vi lite tankar om hur det var under vår egen folkskoletid. Trots att vi växte upp i olika delar av landet var våra erfarenheter desamma. Våra mammor hade fyllt en liten glasflaska med mjölk, svept in två smörgåsar med ostskivor på i papper och stoppat ner i skolväskan. Jag kan inte minnas att jag klagade och det hade nog inte hjälpt heller. 

Numera är jag en mästare på att klaga. Jag klagar på nästan allt (utom soffan) och hoppas att mina barn ska förstå hur jobbigt jag har det. Oftast är det orken, synen, hörseln, tröttheten och minnet som jag klagar på. Minnet är det som oroar mig mest, eftersom svaren på mina klagomål brukar vara:

”Det vet jag för det säger du jämt.”

Och så tillbaka till den vedervärdiga skolmaten.

Det problemet behöver inte barnen i flyktinglägren i Syrien, Jemen, Indien och många andra länder utsättas för. De flesta behöver inte gå i skolan heller. 

Jag undrar om de fattar hur bekymmersfritt de har det, eftersom de ser så ledsna ut. Det märker jag på alla foton som Rädda Barnen, Röda Korset och andra organisationer publicerar på facebook.

---------------------------------------------------
(Detta sista har jag varit tveksam till att skriva. Om någon anser att jag skämtar om svälten i vår orättvisa värld, så är det enbart för att påminna om hur bra de flesta av oss ändå har det i ett av världens allra bästa länder.)

Valborgsmässoafton

 2021 04 30

I dag har Katarina och jag hälsat på Göran på Lindgården. Vi hade med oss ett par tårtor, som jag beställt på ett konditori. Vi stannade inte länge, eftersom han numera inte reagerar när vi kommer dit. Han minns inte ens vilka vi är. Hans blick är långt borta och händerna famlar efter något som verkar finnas i luften framför honom. Den enda förmåga han har kvar är att äta, men han klarar inte av det på egen hand.

Jag ville visa personalen hur tacksam jag är över deras omsorger. Just nu, när klockan är 14, anar jag att de sitter och fikar. Göran gillar tårta, det vet jag och jag hoppas att de övriga runt kaffebordet också gör det.

Dagens fundering: Hur orkar ni? alla hjältar på äldreboenden, sjukhus och andra vårdinrättningar?

Nu, halv tre ringer Laila och tackar för tårtorna. Hon försäkrar att de räckte till alla och att de smakade bra.

Alzheimer

2021 05 18

Jag visste att jag hade detta foto och texten någonstans, och i dag har jag hittat det på min facebooksida. 

Att som make/maka vårda en alzhemerdrabbad blir efter hand en omöjlighet. Med en hel del hjälp av anhöriga, tillfällig avlastning på kortidsboende med mera, går det under en tid.

Detta är berättelsen som ursprungligen hämtats från en norsk demensförening.

"Han är 85 år gammal och håller sin frus hand vart de än går. En gång frågade jag honom varför hans fru blev distraherad och inte följde efter honom. Han svarade: Hon har Alzheimers.

Jag frågade honom om hans fru skulle bli orolig om han släppte hennes hand. Han sa att hon inte minns vem jag är. Hon har inte känt igen mig på åratal.

Förvånad sa jag: Och ändå tar du henne fortfarande i handen varje dag!

Han svarade: Hon vet inte vem jag är, men jag vet vem hon är. Hon är mitt livs kärlek."

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

19.05 | 16:52

Hej! När du känner dig klar med städningen får du gärna komma hit och hugga i. Sådan mor sådan dotter, haha.

...
19.05 | 13:45

Det låter lagom ansträngande 😁.

...
02.02 | 20:51

Vilket underbart epos. Så tacksam💕.

...
18.01 | 15:29

Intresant att läsa från en som idag bor i Fagraskruv

...
Du gillar den här sidan