Min historia

Delar ur min historia

Att skriva sina memoarer låter så pretentiöst, sådant gör bara människor som uträttat något betydelsefullt. Men alla människor, oavsett vad de betytt för omvärlden, har en historia att berätta. Detta är min historia.

Under flera år skrev jag ner minnen från mitt liv men också sådant som jag inte minns men hört berättas. Jag ville först och främst att mina barn och barnbarn skulle förstå hur mycket det mesta förändrats under de år som blev mina här på jorden. 

Så stora förbättringar som skett inom de flesta områden, kan nog ingen generation ha upplevt tidigare. Till viss del är det nog detta som senare generationer nu tvingas ”betala” för. Ingen anade vad DDT och andra nya gifter, som kunde utrota oönskade djur, ogräs och sly, innebar av föroreningar och nedskräpning av både  luft, land och hav.

Jag skrev också om aktuella händelser i vår familj och bland våra närmaste, som nyfödda barn, firande av högtidsdagar, död och begravningar, resor och semestrar.

Det allra sista skrev jag under en vistelse på Maui en av de öar som utgör Hawaii. Under två veckor i februari - mars 2012 var sexton familjemedlemmar, samlade på en semesteranläggning i Lahaina. Ett foto på oss finns under rubriken ´Vår familj´.

Tyvärr saknade vi Göran, som då sen fyra månader vistades på Solbackens demensboende i Luleå och Magnus, som hade annat på sin agenda.

För mig blev det en oförglömlig upplevelse att under två veckor få umgås med nästan alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Texterna som jag skrivit kom att tillsammans med många foton bli 142 A4-sidor, som jag kopierade och samlade i pärmar.

Mina systrar, barn och barnbarn fick var sin pärm.

Det som här följer är delar ur Min historia.

Mina första år

    Jag, Ingrid Barbro Viola Richardsson, föddes 1932 på juldagens eftermiddag klockan kvart över tre. Tidigt på morgonen skjutsade pappa min mamma med häst och åkvagn till Röda Korsets förlossningshem som låg i Älghultsbys järnvägssamhälle drygt två kilometer från mitt hem. Det var ingen snö den julen, för i så fall hade det blivit slädfärd. Pappa brukade skämtsamt säga, att efter det han skjutsat mamma, for han till julottan och sjöng: ”En jungfru födde ett barn i dag”.

    Juldagen var det året på en söndag, varför jag också kan kalla mig söndagsbarn. Sådana påstås ju ha tur i livet och, enligt vad jag nyss läst, ha förmåga att se sådant som inte andra människor ser. Det första stämmer bra in på mig. Jag tycker att Ödet alltid har gjort det lätt för mig. Det senare stämmer dock inte alls. Jag har inget sjätte sinne och ingen medial förmåga, vilket jag är mycket tacksam över.

     När det efter någon vecka var dags för mor och dotter att komma hem, hade min faster Anna, som också blev min gudmor, tagit ansvar för att jag inte skulle behöva frysa. Hon skötte eldningen i kokspis och kakelugn med sådan energi att det började brinna i skorstenen. Vi förpassades till granngården, där min faster bodde och brandkåren fick tillkallas. Innan den anlände hade gårdens folk och grannar lyckats släcka elden. Huset räddades och efter viss bevakning och reparationer kunde jag så småningom få komma hem.

Min storebror

Min bror Harald föddes den 18 juli 1931 och dog den 12 februari 1932.

 

    Det var väl aldrig meningen att jag skulle ha kommit till världen, men det förstod jag inte förrän efter många år, för jag kände mig alltid mycket älskad av mina föräldrar och kanske lite överbeskyddad. Vad som så småningom gjorde att jag kom fram till denna insikt var, att mina föräldrars första barn, en pojke, hade dött i vad man numera skulle kalla plötslig spädbarnsdöd. Då kallades det tandslaget. Harald var sju månader gammal och efter att ha varit helt frisk, dog han plötsligt en natt i mammas famn. Tio månader senare föddes jag. Därav dessa tankar, att jag var en ersättare, som föddes till livet på grund av min brors tragiska död.

På en vägg i vårt finrum fanns ett fotografi med min bror i sin lilla vita kista. Det var det enda foto som fanns av honom. Det var inte så vanligt med fotografering vid den tiden. Mina föräldrar ville ha ett minne av pojken de mist, så de kontaktade en fotograf som kom hem och tog detta kort på det sovande barnet uppe på kallvinden.

Jag tror aldrig att jag upplevde fotot som särskilt märkligt, min lille bror sovande i en ovanligt fin liten säng. Men ju äldre jag blev, desto mer ingående studerade jag det. Och jag minns, att när jag själv fick en pojke, försökte jag hitta drag i min brors ansikte. Senare har jag väl någorlunda förstått, hur smärtsamt det måste ha känts för mina föräldrar varje gång de såg på kortet. Men de ville ändå ha det så. I tonåren saknade jag mycket min storebror och fantiserade om hur det skulle ha varit om han fått leva, på samma gång som jag insåg detta, att hans död var förutsättningen för mitt liv. 

Föräldrarna

Mina föräldrar var bönder, småbrukare i Småland, ett landskap som verkligen gör skäl för namnet, för där är det fråga om små land - och steniga.

Pappa, som var född 1899 och yngst i en syskonskara på fyra, blev den som fick stanna kvar hemma och hjälpa sina föräldrar och det ansågs självklart att han skulle ta över den lilla släktgården.

Mamma var född 1905 och nummer tre av sex systrar och en bror. Det hade funnits en syster till, den äldsta, men hon dog 18 år gammal efter en lång sjukdomsperiod. När mina föräldrar träffades hade mammas familj nyss flyttat från grannsocknen Lenhovda till ett litet jordbruk i Älghult, som de köpt. Det var i mars månad 1920 och mamma, som hade börjat konfirmationsundervisningen i Lenhovda, fick avsluta den i Älghult.

Genast gällde det för mamma att skaffa en pigplats. Hon fick sin första plats hos pappas syster och svåger, som också var grannar med farmor och farfar i Kvarterbo,

Mamma och pappa berättade gärna om den gången, när hon var utlånad för att hjälpa till att plantera skog hos min farfar. Pappa, som var tjugo år gammal, ville imponera på den femtonåriga flickan. Han trodde att han skulle väcka beundran genom att vigt hoppa över en gärdesgård. Tyvärr lyckades inte hans uppvisning. Han hade olämpliga skor, alldeles för långa och spetsiga i tån och han snavade och föll ömkligt. En liten tallplanta sparade pappa och grävde ner i lillhagen därhemma helt nära gårdens hus. Den vårdades ömt och tallen fanns kvar i många år och betraktades som ett minne från deras första möte och arbetsdag tillsammans.

Det dröjde väl några år, innan de kunde räkna sig som ett par. Jag har förstått att båda hade andra förälskelser, innan de bestämde sig för varandra. Mamma skrev många dikter och i ungdomsåren var det ofta kärleksdikter. Dagen före sin 21-årsdag, den 19 juni 1926, skrev hon:

Våren

Du var våren! Jag var våren! Ungdomsyra båda två.
Att jag blott var barn till åren tänkte vi väl aldrig på.
Ty osynligt band oss knöto fastare invid varann.
Att jag ilar till ditt möte vi så helt naturligt fann.

Det var kärleks rena låga, kärlek underbar och sann.
Kärlek som kan bli en plåga när man skiljes från varann.
Kärlek som kan skapa jorden till ett himmelskt paradis.
Kärlek - underbara orden smälter frusna hjärtans is.

Kom då käre, låt mig smeka kinden din nu liksom förr.
Vi är barn, vi åter leka, glänta tyst på minnets dörr.
Ser du huru månen lyser lika trogen, lika mild.
Och varenda stjärna myser sorgen är från jorden skild.

Bröllopet

Mina föräldrar gifte sig den 5 juli 1930. Vigseln skedde i Älghults kyrka och dit vandrade brudpar och bröllopsgäster nerför backarna från mammas hem Älghults Södregård. Förutom deras föräldrapar och syskon var det vänner och medlemmar i NTO.

 

Vårt hem

Pappa med hästen Ajax, farfar och farmor 1925.

Det hem som mamma flyttade till efter vigseln var byggt 1847, men var då mindre än på fotot. Den vänstra delen hade byggts till senare, för att bli undantagsbostad för de tidigare ägarna.

Så var det också när pappa övertog gården 1929. Mina farföräldrars bostad bestod av ett litet rum, kök och farstu med egen förstukvist. Själva nyttjade vi oftast den dörr som fanns mellan vårt och farföräldrarnas kök. Vårt kök hade också en tillbyggd köksfarstu med ingång på baksidan.

Några förändringar hade nog inte skett från 1925, då fotot togs och till 1930. Här var farmor och hennes tre bröder födda liksom pappa och hans tre syskon.

Mellan dörrarna på framsidan klättrade kaprifol efter väggen och framför den var det på våren alldeles fullt av snödroppar. Innanför dörren till höger fanns en ganska stor farstu. Därifrån ledde en trappa upp till vinden som aldrig användes vintertid. Det södra gavelrummet däruppe var inte inrett. Där såg man den bara timmerväggen, vars springor tätats med mossa.

När det blev varmare, satt farmor där och vävde vackra drälldukar i tioskaft, vilket innebar att tio trampor användes för att få fram mönstret. Hon vävde för att ge till barn och barnbarn, men också till andra som beställde av henne. Hon var en oerhört duktig väverska. Hon hade ofta två stora vävstolar med olika vävar i som hon växlade mellan. På golvets mitt fanns varpställningen. Den togs aldrig ner, utan var fäst i både golv och tak. Den var det bästa lekredskap man kunde tänka sig, en helt fantastisk karusell mellan varpningarna och den var tillåten att bruka.

Troligen hade den roat generationer av barn före mig och mina systrar.

Det gamla timmerhuset var dåligt isolerat och dragigt när jag var barn. Därför fick jag dela säng med mina föräldrar i utdragssoffan så länge jag var ensambarn. Det blev varmt där mellan dem. Jag kröp längre och längre upp på kudden och försäkrade att ”jag tyckte om kallen”. Det var ett uttryck som jag hittat på själv. Därför hände det ibland att de upptäckte ett par fötter som stack upp vid huvudänden. 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

29.07 | 16:30

Hej! Så trevligt! Maj-Britt minns jag mycket väl.
Kontakta mig gärna på mail. ingvik32@gmail.com

...
29.07 | 14:45

Hej Ingrid, Väldigt intressant läsning om Kvarterbo där min mamma Maj-Britt Jarl (dotter till Elin och Arvid Adamsson) växte upp. Jag vill gärna köpa boken.

...
19.05 | 16:52

Hej! När du känner dig klar med städningen får du gärna komma hit och hugga i. Sådan mor sådan dotter, haha.

...
19.05 | 13:45

Det låter lagom ansträngande 😁.

...
Du gillar den här sidan