Min historia

Att skriva sina memoarer låter så pretentiöst, sådant gör bara människor som uträttat något betydelsefullt. Men alla människor, oavsett vad de betytt för omvärlden, har en historia att berätta. Detta är min historia.

Under flera år skrev jag ner minnen från mitt liv men också sådant som jag inte minns men hört berättas. Jag ville först och främst att mina barn och barnbarn skulle förstå hur mycket det mesta förändrats under de år som blev mina här på jorden. 

Så stora förbättringar som skett inom de flesta områden, kan nog ingen generation ha upplevt tidigare. Till viss del är det nog detta som senare generationer nu tvingas ”betala” för. Ingen anade vad DDT och andra nya gifter, som kunde utrota oönskade djur, ogräs och sly, innebar av föroreningar och nedskräpning av både  luft, land och hav.

Jag skrev också om aktuella händelser i vår familj och bland våra närmaste, som nyfödda barn, firande av högtidsdagar, död och begravningar, resor och semestrar.

Det allra sista skrev jag under en vistelse på Maui en av de öar som utgör Hawaii. Under två veckor i februari - mars 2012 var sexton familjemedlemmar, samlade på en semesteranläggning i Lahaina. Ett foto på oss finns under rubriken ´Vår familj´.

Tyvärr saknade vi Göran, som då sen fyra månader vistades på Solbackens demensboende i Luleå och Magnus, som hade annat på sin agenda.

För mig blev det en oförglömlig upplevelse att under två veckor få umgås med nästan alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Texterna som jag skrivit kom att tillsammans med många foton bli 142 A4-sidor, som jag kopierade och samlade i pärmar.

Mina systrar, barn och barnbarn fick var sin pärm.

Det som här följer är delar ur Min historia.

Mina första år

Jag 1934

    Jag, Ingrid Barbro Viola Richardsson, föddes 1932 på juldagens eftermiddag klockan kvart över tre. Tidigt på morgonen skjutsade pappa min mamma med häst och åkvagn till Röda Korsets förlossningshem som låg i Älghultsbys järnvägssamhälle drygt två kilometer från mitt hem. Det var ingen snö den julen, för i så fall hade det blivit slädfärd. Pappa brukade skämtsamt säga, att efter det han skjutsat mamma, for han till julottan och sjöng: ”En jungfru födde ett barn i dag”.

    Juldagen var det året på en söndag, varför jag också kan kalla mig söndagsbarn. Sådana påstås ju ha tur i livet och, enligt vad jag nyss läst, ha förmåga att se sådant som inte andra människor ser. Det första stämmer bra in på mig. Jag tycker att Ödet alltid har gjort det lätt för mig. Det senare stämmer dock inte alls. Jag har inget sjätte sinne och ingen medial förmåga, vilket jag är mycket tacksam över.

     När det efter någon vecka var dags för mor och dotter att komma hem, hade min faster Anna, som också blev min gudmor, tagit ansvar för att jag inte skulle behöva frysa. Hon skötte eldningen i kokspis och kakelugn med sådan energi att det började brinna i skorstenen. Vi förpassades till granngården, där min faster bodde och brandkåren fick tillkallas. Innan den anlände hade gårdens folk och grannar lyckats släcka elden. Huset räddades och efter viss bevakning och reparationer kunde jag så småningom få komma hem.

Min storebror

Harald 1931 07 18 - 1932 02 12

 

    Det var väl aldrig meningen att jag skulle ha kommit till världen, men det förstod jag inte förrän efter många år, för jag kände mig alltid mycket älskad av mina föräldrar och kanske lite överbeskyddad. Vad som så småningom gjorde att jag kom fram till denna insikt var, att mina föräldrars första barn, en pojke, hade dött i vad man numera skulle kalla plötslig spädbarnsdöd. Då kallades det tandslaget. Harald var sju månader gammal och efter att ha varit helt frisk, dog han plötsligt en natt i mammas famn. Tio månader senare föddes jag. Därav dessa tankar, att jag var en ersättare, som föddes till livet på grund av min brors tragiska död.

På en vägg i vårt finrum fanns ett fotografi med min bror i sin lilla vita kista. Det var det enda foto som fanns av honom. Det var inte så vanligt med fotografering vid den tiden. Mina föräldrar ville ha ett minne av pojken de mist, så de kontaktade en fotograf som kom hem och tog detta kort på det sovande barnet uppe på kallvinden.

Jag tror aldrig att jag upplevde fotot som särskilt märkligt, min lille bror sovande i en ovanligt fin liten säng. Men ju äldre jag blev, desto mer ingående studerade jag det. Och jag minns, att när jag själv fick en pojke, försökte jag hitta drag i min brors ansikte. Senare har jag väl någorlunda förstått, hur smärtsamt det måste ha känts för mina föräldrar varje gång de såg på kortet. Men de ville ändå ha det så. I tonåren saknade jag mycket min storebror och fantiserade om hur det skulle ha varit om han fått leva, på samma gång som jag insåg detta, att hans död var förutsättningen för mitt liv. 

Föräldrarna

Mina föräldrar var bönder, småbrukare i Småland, ett landskap som verkligen gör skäl för namnet, för där är det fråga om små land - och steniga.

Pappa, som var född 1899 och yngst i en syskonskara på fyra, blev den som fick stanna kvar hemma och hjälpa sina föräldrar och det ansågs självklart att han skulle ta över den lilla släktgården.

Mamma var född 1905 och nummer tre av sex systrar och en bror. Det hade funnits en syster till, den äldsta, men hon dog 18 år gammal efter en lång sjukdomsperiod. När mina föräldrar träffades hade mammas familj nyss flyttat från grannsocknen Lenhovda till ett litet jordbruk i Älghult, som de köpt. Det var i mars månad 1920 och mamma, som hade börjat konfirmationsundervisningen i Lenhovda, fick avsluta den i Älghult.

Genast gällde det för mamma att skaffa en pigplats. Hon fick sin första plats hos pappas syster och svåger, som också var grannar med farmor och farfar i Kvarterbo,

Mamma och pappa berättade gärna om den gången, när hon var utlånad för att hjälpa till att plantera skog hos min farfar. Pappa, som var tjugo år gammal, ville imponera på den femtonåriga flickan. Han trodde att han skulle väcka beundran genom att vigt hoppa över en gärdesgård. Tyvärr lyckades inte hans uppvisning. Han hade olämpliga skor, alldeles för långa och spetsiga i tån och han snavade och föll ömkligt. En liten tallplanta sparade pappa och grävde ner i lillhagen därhemma helt nära gårdens hus. Den vårdades ömt och tallen fanns kvar i många år och betraktades som ett minne från deras första möte och arbetsdag tillsammans.

Det dröjde väl några år, innan de kunde räkna sig som ett par. Jag har förstått att båda hade andra förälskelser, innan de bestämde sig för varandra. Mamma skrev många dikter och i ungdomsåren var det ofta kärleksdikter. Dagen före sin 21-årsdag, den 19 juni 1926, skrev hon:

Våren

Du var våren! Jag var våren! Ungdomsyra båda två.
Att jag blott var barn till åren tänkte vi väl aldrig på.
Ty osynligt band oss knöto fastare invid varann.
Att jag ilar till ditt möte vi så helt naturligt fann.

Det var kärleks rena låga, kärlek underbar och sann.
Kärlek som kan bli en plåga när man skiljes från varann.
Kärlek som kan skapa jorden till ett himmelskt paradis.
Kärlek - underbara orden smälter frusna hjärtans is.

Kom då käre, låt mig smeka kinden din nu liksom förr.
Vi är barn, vi åter leka, glänta tyst på minnets dörr.
Ser du huru månen lyser lika trogen, lika mild.
Och varenda stjärna myser sorgen är från jorden skild.

Bröllopet

Mina föräldrar gifte sig den 5 juli 1930. Vigseln skedde i Älghults kyrka och dit vandrade brudpar och bröllopsgäster nerför backarna från mammas hem Älghults Södregård. Förutom deras föräldrapar och syskon var det vänner och medlemmar i NTO.

 

Vårt hem

Pappa med hästen Ajax, farfar och farmor 1925.

Det hem som mamma flyttade till efter vigseln var byggt 1847, men var då mindre än på fotot. Den vänstra delen hade byggts till senare, för att bli undantagsbostad för de tidigare ägarna.

Så var det också när pappa övertog gården 1929. Mina farföräldrars bostad bestod av ett litet rum, kök och farstu med egen förstukvist. Själva nyttjade vi oftast den dörr som fanns mellan vårt och farföräldrarnas kök. Vårt kök hade också en tillbyggd köksfarstu med ingång på baksidan.

Några förändringar hade nog inte skett från 1925, då fotot togs och till 1930. Här var farmor och hennes tre bröder födda liksom pappa och hans tre syskon.

Mellan dörrarna på framsidan klättrade kaprifol efter väggen och framför den var det på våren alldeles fullt av snödroppar. Innanför dörren till höger fanns en ganska stor farstu. Därifrån ledde en trappa upp till vinden som aldrig användes vintertid. Det södra gavelrummet däruppe var inte inrett. Där såg man den bara timmerväggen, vars springor tätats med mossa.

När det blev varmare, satt farmor där och vävde vackra drälldukar i tioskaft, vilket innebar att tio trampor användes för att få fram mönstret. Hon vävde för att ge till barn och barnbarn, men också till andra som beställde av henne. Hon var en oerhört duktig väverska. Hon hade ofta två stora vävstolar med olika vävar i som hon växlade mellan. På golvets mitt fanns varpställningen. Den togs aldrig ner, utan var fäst i både golv och tak. Den var det bästa lekredskap man kunde tänka sig, en helt fantastisk karusell mellan varpningarna och den var tillåten att bruka.

Troligen hade den roat generationer av barn före mig och mina systrar.

Det gamla timmerhuset var dåligt isolerat och dragigt när jag var barn. Därför fick jag dela säng med mina föräldrar i utdragssoffan så länge jag var ensambarn. Det blev varmt där mellan dem. Jag kröp längre och längre upp på kudden och försäkrade att ”jag tyckte om kallen”. Det var ett uttryck som jag hittat på själv. Därför hände det ibland att de upptäckte ett par fötter som stack upp vid huvudänden. 

Mina första fyra år

I slåttertid 1935

Att mina farföräldrars äktenskap inte byggde på förälskelse och kärlek har jag förstått. När de gifte sig den 24 juni 1884 var farmor Ulrika drygt 20 år och farfar Karl Oskar 32. 

Farfar var yngst av fem syskon. En bror hade övertagit föräldrarnas gård och de övriga hade flyttat hemifrån.

Kanske var det en s.k. böneman som hittat en ogift kvinna, som hade möjlighet att överta en liten gård i grannsocknen. 

Efter att farmors båda äldre bröder hade lämnat Kvarterbo och ämnade utvandra till Nordamerika och den fem år yngre brodern Carl Jonas, arbetade som dräng på Flöxhults säteri, var hon ensam kvar i hemmet tillsammans med sin mor och styvfar.

Farmor såg nog sitt värde i att hon bidragit med gården. Hon hade mycket svårt att lämna över ansvaret för både gård och sysslor till son och sonhustru. Hon var också fysiskt stark. Hon högg all vår ved och slog med lie som vilken karl som helst. 

Farfar, som var tolv år äldre, var under sina sista år trött och svag. Under en av de sista somrar, som han fanns hos oss, togs ett foto under slåttertiden. Både pappa, mamma och farmor slår med lie. Farfar orkade inte med den sysslan längre, men ville ändå hjälpa till, så det fick bli räfsande för hans del. Min uppgift var att hålla i raspestickan och vara till hands när en lie behövde slipas.

Mina farföräldrar

Farmors 70-årsdag 29 oktober 1933.

Min barnvakt orkade dock farfar vara och jag blev hans ögonsten. Ett av mina tidigaste minnen är från den tid, när han inte orkade upp ur sängen längre.

Jag tyckte det var spännande, när han gömde mig under skinnfällen, efter att vi hört att farmor, som varit ute var på väg in.

Farfar frågade om hon visste var Ingrid var. Hon förstod vår lek, svarade att hon inte visste och spelade förvånad när jag tittade fram.

Skinnfällar nyttjade mina farföräldrar vintertid. Inte var det så värst hygieniskt, och det hände att  någon liten loppa delade värmen där ibland.

Hönsloppor höll vanligen till i hönshuset, men följde gärna med in i bostaden. Man lärde sig knäcka de hårdskaliga små djuren mellan naglarna. Vägglöss var vi i alla fall förskonade från. Mamma var mån om att hålla hemmet rent.

Farmor var inte så noga, men hon hade vuxit upp under en tid när ordet hygien knappast var uppfunnit. Viktigast var att inte frysa och hon byltade på sig flera långa yllekjolar, när hon skulle till vedboden. Både ytter- och underkjolar vävde hon av yllegarn. Underkjolarna var ofta i två färger och smalrandiga i t.ex. rött och grått.

En gång höll hon på att sy en ny underkjol. Saxen låg framme och jag ville vara med och hjälpa till. Det blev ett jack i kjoltyget och farmor blev förstås arg. Jag förstod hur illa jag gjort och tyckte att olyckorna nu hopade sig. En stund senare hittade mamma mig ute på farstubron: ”Oje-ni, oje-ni”, snyftade jag, ”och i söndags var det mammas aloe”.

Aloen var den fetbladiga krukväxt som fanns i vartenda hem i min barndom och som hade en så läkande kraft. När man bränt sig, bröts ett blad av och bladsaften gneds in i den brända huden. Det svalkade och gjorde mindre ont och man ansåg också att skadan läkte fortare.

Jag hade troligen märkt att mamma bröt blad från aloen ibland och det borde väl också jag få göra. Kanske hade jag varit lite för hårdhänt och fått bannor.

Mamma var aldrig riktigt accepterad av farmor. Jag och mina systrar hade stor respekt för henne, hon sa ifrån, men hon agade oss aldrig. Vid denna tid var det vanligt att föräldrar gav barnen en lätt dask i stjärten, om de inte lydde och detta fick också vi känna av ibland. Fastän farmor själv hade använt samma uppfostringsmetod för sina barn, höll hon efter våra föräldrar och menade att det skulle räcka med att säga ifrån och vara bestämd.

Födelse och död

Tvillingarnas dop

En månad innan jag skulle fylla fyra år fick jag två systrar. Medan mamma fortfarande var kvar på förlossningshemmet förbereddes dopet. Man ville ha det undanstökat, eftersom farfar blev allt svagare och det troligtvis inte skulle dröja länge förrän gården skulle bli ett sorgehus.

En kokerska kom hem till oss och lagade mat under två dagar. Till sin hjälp hade hon min faster och en av mammas systrar. Jag blev mycket förtjust i den snälla kokerskan och ville också vara med och hjälpa till. Men jag var uppmanad att inte vara högljudd, eftersom farfar på andra sidan väggen behövde ro. Jag var emellertid tvungen att få konversera med min nya vän, den snälla tant Alma, och så föddes ett nytt uttryck: Vi ”talade tysta”.

Ett tidigt minne är just från dopet. De små, som fått namnen Kerstin Margit Elisabet och Karin Birgit Maria, kläddes i sina dopklänningar i farmors rum och bars av sina gudmödrar, våra fastrar Alma och Elsa, genom köken in till vårt rum där det var iordningställt ett bord med en glasskål och ljus.

Efter själva dopet var det dopkalas. Gästerna, släktingar och grannar bjöds på mat och kaffe. Men alla var dämpade och tog hänsyn till den gamle 85-åringen som inte orkade vara med hela tiden men hjälptes in i rummet under själva dopakten.

Tre veckor senare slöt farfar sina ögon för sista gången. Jag fick senare veta att det sista ord som kom från hans läppar var mitt namn.

 Farfar kläddes i vit skjorta och lades i sin kista som fram till begravningsdagen placerades i hans och farmors enda rum. Det var vinter och där var svalt. För de båda fönstren hängdes lakan. De största och vackraste av husets krukväxter ställdes runt kistan. Farfars ansikte täcktes med en vit näsduk.

 

På begravningsdagens morgon samlades gästerna i sorgehuset. De fick komma in och se den döde och farmor lyfte på näsduken. Jag kände ingen sorg, bara spänning. Kanske var jag för liten för att förstå att jag just förlorat min allra bäste vän. Locket lades på kistan och den bars ut på den granrisbeströdda gården.

Prästen höll utfärdsbön och de församlade sjöng en psalm före färden till kyrkan. På församlingens bårvagn dragen av en lugn häst fördes den gamle till den sista vilan. Efter följde alla begravningsgästerna, somliga färdades med häst och vagn andra var gående. Från denna dag har jag bara dessa minnen, att farmor lyfte på näsduken som låg på farfars ansikte, att jag hade svarta fingervantar som jag var oerhört stolt över och att jag höll i en bukett stora, vita krysantemum som jag släppte ner på farfars kista i graven.

På några få veckor hade en märkbar förändring skett i vår familj. Farfar fanns inte mer och jag hade fått två systrar som konkurrerade om föräldrarnas gunst. Visst var jag stolt när tvillingarna skulle förevisas, men det dröjde inte länge, förrän jag också insåg att deras närvaro förde med sig stora besvär och stort ansvar också för mig.

Vilket arbete det var för min mamma förstod jag inte alls. Vattnet som skulle hinkas upp och bäras från brunnen hundratals meter från huset. Blöjor och andra barnkläder som skulle tvättas i en balja inne i köket och kokas på spisen. Två små som skulle ammas. I sex månader fick de enbart bröstmjölk men växte bra och var friska.

Men så drabbade en kikhostepidemi våra trakter. Båda fick kikhosta samtidigt. Anfallen kom oftast nattetid. Varken mamma eller pappa fick sova en hel natt under flera veckors tid. Tvillingarna måste tas upp och bäras tills anfallen lättade.

 

Jag blir barnpiga

Barnpiga till två

Morgon och kväll skulle mamma mjölka korna. Den konsten hade aldrig pappa lärt sig. Ingen annan bonde i trakten kunde det heller. Det var kvinnfolksgöra. Sjukdom och dålig sömn fick inte hindra det dagliga arbetet på gården och i lagården. Det blev farmor som sattes att passa småbarnen under dagen denna arbetsamma tid.

När tvillingarna var omkring ett och ett halvt år gamla och började ta sig fram på egna ben trodde vår mamma att jag skulle kunna hjälpa till med barnpassningen när de var ute på gården.

Jag insåg snart att detta var en mycket svår uppgift och klagade: ”Kan du inte bara släppa ut en i taget?” 


En episod som kunde fått allvarliga följder inträffade en vårdag när mamma och farmor var i färd med att klippa fåren. De höll till nere vid lagårn och jag var satt att vakta flickorna inomhus. Inne i stora rummet hade en brasa brunnit ner i kakelugnen men glöden värmde ännu och för att få bättre effekt var luckorna öppna. En av tvillingarna tultade fram till spisen och kastade in en näsduk. Min omedelbara reaktion var att till varje pris rädda näsduken. Jag fick fatt i ett hörn och kastade den på golvet just som den fattat eld. Sen blev jag livrädd, sprang ut på gården och ropade: ”Mamma det brinner!” 

Jag kan ännu framför mig se hur mamma sparkade av sig trätofflorna och sprang uppför backen, rusade in i huset och kvävde elden.

 

Vi bodde i ett tvåvåningshus i den del av Småland som senare har fått namnet Glasriket. Här är vi, hela familjen, fotograferade runt omkring farmor av en ambulerande fotograf. Detta bör vara från våren 1939.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

08.01 | 11:50

Kära Ingrid. Denna berättelse är något av det mest gripande och intressanta som jag läst om livet på 1800-talet och det handlar om "gamla vänner" från Attsjö!

...
02.01 | 21:07

Det är inte ofta jag är inne på sidan och därför har jag inte lagt märke till din kommentar. Tack för berömmet! Jag ämnar möblera om och mycket återstår.

...
18.12 | 23:08

Spännande livsöde gällande Jonas Jonsson! Tänk vad man kan hitta när man kommer lite snett i sin egen forskning och kommer in på en kompis anor. Tack!

...
19.05 | 16:52

Hej! När du känner dig klar med städningen får du gärna komma hit och hugga i. Sådan mor sådan dotter, haha.

...
Du gillar den här sidan