Eget skrivande

Fastän jag inte är författare, gillar jag att skriva. Det kan handla om mina egna minnen, eller om något som jag hört andra berätta, men också om vardagliga händelser, som jag råkar vara med om.

I flera år har jag varit en flitig facebookanvändare. Därför brukar jag påstå att det är på FB mitt minne har hamnat. Och det är sant. Jag letar mig ofta tillbaka och kollar när något har hänt, om jag är osäker.

Ibland vill jag dela med mig av något missöde som drabbat mig. Det har varit en hel del de senaste åren och många har jag också publicerat här tidigare. När jag bestämde mig för att "bygga om" hemsidan, tog jag bort en del men sparade i datorn, för att senare kunna återbörda hit.

Nu tänker jag starta denna sida som jag kallar Eget skriv med en alldeles färsk upplevelse, som visar att jag själv inte är alldeles färsk. Sen kanske jag återkommer med något av det jag sparat.

 

Mitt senaste (sista) bullbak

Jag hade planerat det ett par dagar och alla ingredienser fanns. På måndagen bestämde jag mig för att i morgon ska jag julbaka - njaa ...... åtminstone baka bullar, så att jag kan bjuda på något eget i helgen.

Jag tänkte stiga upp tidigt, och när jag kröp i säng vid elvatiden var jag ordentligt trött, men lyckades ändå inte somna.

Jag vet inte varför, jag har alltid haft god nattsömn, men detta är vad som numera händer ibland.

Framåt småtimmarna lyckade jag i alla fall somna och så småningom vaknade jag också, men då hade klockan redan passerat nio.
Det stod disk på köksbänken och när jag hittat och diskat alla delar till perkulatorn, lyckats brygga kaffe och slagit mig ner i soffan upptäckte jag en text på datorn som jag ansåg borde korrigeras. Jag har väldigt lätt att hamna bland andra problem som också behöver korrigeras, så det blev först efter en sen frukost som jag kom ihåg: ”Ja visst ja, jag skulle ju baka bullar!”

Jag hade nog aldrig räknat med att baka eller laga mat efter min senaste flytt och därför har alla mina bak-, kokböcker och handskrivna recept gått all världens väg, men för bullar är det länge sen jag behövde kolla receptet. Det brukar gå bra ändå.

Hushållsassistenten har stått på köksbänken sen jag flyttade in, men jag har aldrig behövt använda den. Jag har bakat bullar här en gång, men det var en liten sats och den knådades nog av den lilla matberedaren eller möjligen av mina händer (jag minns faktiskt inte.)
Jag hittade de delar jag behövde för den större hjälpredan, men hur var det nu de skulle sättas samman? Så märkligt, det har aldrig tidigare varit ett problem. Hade den skadats i samband med flytten? Jag undersökte den noga, men hittade ingen synlig skada.

Det tog nog en halvtimme innan jag lyckats få ihop delarna och kunde börja knåda den värmda blandningen av smör och mjölk, socker, jäst, en tesked salt, och vetemjöl.
Efter att min minnesfunktion blivit allt sämre har jag börjat räkna ingredienserna för att inte missa någon. Därför är jag tvärsäker på att det ska vara sju i vetedeg, men den här gången fick jag det bara till sex. Vad hade jag glömt? Hur länge jag funderade vet jag inte, men till sist gav jag upp och satte mig i soffan medan degen fick jäsa.

Jag öppnade datorn och upptäckte en mapp som jag döpt till Recept.
Jag minns att jag öppnade den för en tid sen, men då hitta jag inte det recept jag sökte och de övriga föreföll inte ens värda att öppna.

Men titta! där finns ju ”Mina bullar”! Och vad är det jag nu har glömt? ___ 2 ägg! Hur kunde jag glömma dem?

Nu var ”goda råd dyra”, men vem skulle jag få dem av?
Jag placerade den halvjästa degen på bänken och försökte blanda in äggen, delade den sen i mindre bitar som fick dansa omkring i matberedaren. Jäsning igen, kavling och därefter de övriga momenten. För säkerhets skull skrev jag ut receptet ”Mina bullar” om jag plötsligt .. men det tror jag inte.... , skulle få lust att baka.

I frysen har jag nu drygt hundratalet bullar som jag och Gunhild avsmakade i gårkväll. Det var väl inget större fel på bullarna, men min gäst är nog den sämsta kritiker jag kan tänka mig, så hennes omdöme litar jag inte på.

Är det någon av mina ordinarie bullkonsumenter som vill smaka så går det bra. Om inte så kommer jag nog att kunna käka bullar under hela min återstående livstid.

Grindar och grindslantar

Jag hade nog hört talas om grindslantar redan när jag var barn och att det var något man kunde förtjäna, om man öppnade grinden för någon hästskjuts. Jag fick också hoppa ner från vagnen ibland och öppna och stänga grinden, när jag åkte med pappa. Men det gjorde jag helt gratis. Det fanns många grindar i Småland på 30- och 40-talen för att skilja byar och gårdar med betande kreatur åt.

De flesta byar var små och omfattade ibland bara ett par gårdar. I vår by, Kvarterbo, fanns fyra mindre gårdar och ett fåtal torp.
Vissa grindar hade namn och den grind som skilde vår by från grannbyn Fjärdingsmåla kallades Ekesgrinden.

Vi hade också en grind för att skilja våra och närmaste grannens ägor åt, men eftersom vi bodde ”vid vägs ände”, hade det nog inte lönat sig att vakta den.

Ibland kom det en lastbil från bryggeriet nere i samhället. När jag och mina sysrar märkte att den stannat vid grinden, rusade vi dit och öppnade den. Som belöning fick vi då dela på en flaska läskedryck. Den ville vi inte missa.

Om det var sommar och slåttertid köpte våra föräldrar en tioliters glasflaska med svagdricka. Enligt farmor fanns det ingen dryck som släckte törst lika bra som svagdricka blandad med mjölk. Det försökte hon lära oss, men vi hade inte riktigt samma smak för den blandningen som hon.

Det hände också, att det ”slank med” några mindre flaskor med bygelkork innehållande läskedrycker och vichyvatten. Flaskorna kunde ”återvinnas” men det ordet kände jag inte till då. De köptes tillbaka av bryggeriet nästa gång bryggeribilen kom. Några behölls för att användas som mjölkflaskor i matsäcken som vi tog med till skolan.

De flesta har nog någon gång stött på målningen Grindslanten, en mycket känd målning av August Malmström (1829-1901). Motivet målades1885 och föreställer sex barn vid en öppen grind på en landsväg. Framför grindhålet ligger tre pojkar på landsvägen, barfota, barhuvade och klädda i kortbyxor. Till vänster om dem finns en annan pojke, klädd i skor och långbyxor och med keps på huvudet som har lyckats hålla sig uppe och är på väg att lägga beslag på myntet. De tre pojkarnas minspel visar att de inser att de är på väg att förlora.

Till höger om de tre pojkarna står en pojke som, med ett leende och händerna på ryggen, betraktar slagsmålet. En flicka på marken gråter, kanske över den utspillda korg med röda bär som ligger bredvid henne.

Den tavlan kopierades i stort antal och fanns i många hem. Många kvinnor har valt att brodera motivet i korsstygn på väv.

Jag hittade tavlan på Wikipedia, som är mycket generösa när det gäller att dela med sig.

Jag vill vara snäll, men jag kan inte.

Orden påstås vara mina egna, och ska ha uttalats för så där åttiofem år sedan.
Jag måste erkänna att jag varken minns dem eller varför jag uttryckte mig så.
Att de blev bevarade måste ha berott på mina föräldrar, som fått dem som förklaring, när jag gjort något dumt. Kanske den gången jag hade klippt sönder farmors nysydda kjol?
Men inte var det väl mitt fel att hon lämnat en sax alldeles intill kjolen?

Det har väl ingen betydelse vilken anledningen var till mitt eget ”bevingade ord”.
Däremot har det haft stor betydelse för mig, de senaste åren.

Jag har något att skylla på, när jag skriver elakt om en annan människa, eller stämmer in i talkören mot SD eller andra vars åsikter jag inte gillar. 

Nej, jag har aldrig lyckats bli riktigt snäll. Att just det ordet fått någon slags klang av mesighet, kan jag inte riktigt förstå. Jag har flera nära släktingar och vänner som är snälla, utan att vara det minsta mesiga. Det är dem jag brukar ringa till när jag känner mig deppig.

...........................

Uttrycket ”Vi är här på jorden för att hjälpa andra, vad de andra gör här förstår jag inte.” 
läste jag första gången för bara några månader sedan, och det har jag för säkerhets skull skrivit upp och påminner mig om ibland. Enligt Wikipedia var det en engelsk-amerikansk poet och författare, Wystan Hugh Auden 1907 - 1973 som myntade det.

Nu har jag börjat fundera på hur vår värld skulle se ut om ALLA människor bestämde sig för att bli snälla, eller om någon kunde uppfinna ett vaccin mot elakhet och ALLA vore villiga att vaccinera sig. Jag lovar att jag skulle anmäla mig direkt. 

(Nej förresten, det kommer att ta längre tid än att uppfinna ett livslångt skydd mot covid eller alzheimer, och då är det ändå kört för mig.)

Men tänk vilken underbar värld att leva i, om alla människor bestämde sig för att vara rädda om varandra, om djuren och naturen och bara göra gott! 

Visst var det så skaparen hade tänkt?

 

Sista smålandsresan (med mig själv vid ratten).

Jag har aldrig räknat alla de resor jag gjort mellan Norrbotten och mitt födelsehem i Småland.
Efter att Göran blev hästägare 1962, blev det allt svårare att locka honom med sig på den årliga sommarresan. På grund av mitt, och senare också våra barns, sommarlov hade vi möjlighet att stanna flera veckor. Vanligen övernattade vi under den 130 mil långa resan, ibland i bilen, men oftast hos släktingar eller bekanta efter vägen.

En av de sista resorna med yngsten Magnus kände jag nog ett visst vemod och när vi var på hemväg sa jag: "Snart får jag göra den här resan ensam." 

Jag anar att han inte minns sitt svar, men jag minns:
"Jag ska alltid följa med dig mamma."

Det är nog inte svårt att lova,innan man ens nått tonåren. Kanske gjorde vi ytterligare några smålandsresor tillsammans, men det minns jag inte.
......................................

Jag kände mig både glad och förväntansfull, när jag packat och bjöd Flingan hoppa in i bilen onsdagen den 10 maj 2017. Vi hade bott i Sundsvall drygt fyra år och vägen var betydligt kortare, bara ungefär åttio mil. Jag skulle möta Jan, som var i Stockholm och där skulle han överta ratten. Sen skulle jag övernatta hos hans familj i Norrköping. 

Trafiken efter E4-an vaf tät. Någonstans mellan Söderhamn och Gävle hade några bilister framför mig placerat sig i vänsterfilen för att köra om en lastbil och jag gick ut efter dem. När det blev min tur märkte jag att det skulle bli svårt att genomföra omkörningen, eftersom vi närmade oss byte till enfilig väg. Jag bromsade med avsikt att gå tillbaka i högerfilen. Till min fasa såg jag en skåpbil lägga sig alldeles bakom lastbilen och strax därefter ytterligare en skåpbil.

Då insåg jag att min enda chans var att trampa på gaspedalen och försöka köra om lastbilen. Möjligen hade det fungerat, om jag inte hade bromsat innan. Min lilla Ford Fiesta accelererar inte tillräckligt snabbt. Jag lyckades med knapp nöd passera lastbilen just där den enfiliga vägen började, men det blev en kraftig smäll mot den.

I mitt då upphetsade tillstånd blev jag villrådig. Hur skulle jag nu göra? Man får ju inte stanna på E4:an. Jag hoppades på att snart komma till en rastplats. Efter en stund passerade jag en avtagsväg, men tänkte inte på att jag borde ha svängt där. Jag märkte att lastbilschauffören signalerade med strålkastarna och valde den vägen. Själv körde jag av vid första vändplan, gick ut och kollade skadorna och märkte att hela högersidan skrapats. Köregenskaper märkte jag inget fel på.

Från platsen ringde jag till Jan. Vi hade talats vid tidigare för att bestämma en lämplig mötesplats. Då satt han i en bekants bil och denne hade undrat hur Jan kunde tillåta sin 84-åriga morsa göra en långresa i den täta trafiken på E4. Han skulle snart få erfara hur befogad hans undran var.

Nu ändrades planerna och Jan tog tåget till Uppsala där vi möttes.

Han ringde Polis och försäkringsbolag och övertog ratten under den fortsatta resan mot Norrköping. Nästa dag blev jag skjutsad ner till Småland och bilen lämnades senare på en verkstad i Norrköping. 

.............................

De dryga två veckorna i södra Sverige, i synnerhet släktforskarträffen i Lenhovda och en tre dagar lång vistelse i Österlen blev toppen. Den senare tillsammans med mina systrar och svågrar borde möjligen ha skett för några år sen, när vi alla var yngre och lite mer rörliga.

I brist på fotobevis väljer jag detta, där vi var ännu yngre och troligen ännu rörligare.

1999 följde vi med Älghultskören på en bussresa till Prag. Då var det bara Kerstin, som tillhörde den kör, som både vi och våra föräldrar en gång sjungit med.

Fyra systrar i Prag 1999.

Hemresan

Den 27 maj skjutsade systersonen mig till Norrköping och på kvällen kom Katarina och Alicia tillbaka från en utlandsresa. Min bil stod fortfarande på verkstad, när vi nästa dag vände hemåt. Då satt Katarina vid ratten i en bil, som vi fått låna av hennes bror. 

Jag berättade att jag hade bestämt mig för att inte göra fler långresor på egen hand och ansåg att jag borde få beröm.

I stället svarade hon:
- Mamma, brorsan och jag har pratat, du ska nog inte köra alls.

Jag blev lite ställd, eftersom jag ansåg att jag var en synnerligen duktig bilförare. Och tankarna kom farande.

Ska jag nu inte ens kunna ta bilen när jag vill hälsa på maken på Lindgården?
Ska jag inte kunna åka till Kvantum i Nacksta och handla?
Och jag som planerat att åka till Blomsterlandet och köpa blommor till balkongen!

Vid fyratiden natten därpå kom tankarna tillbaka på hur besvärligt livet härefter skulle bli.
Det är en oerhörd FRIHET att ha en bil, inte minst när man ska till affären.

Efter bara någon dags funderande började jag inse det positiva med förändringen:
1. Att aldrig behöva städa och tvätta bilen.
2. Aldrig behöva tanka.
3. Aldrig behöva söka efter parkeringsplats och fickparkera.
4. Aldrig behöva betala skatt, försäkring och däckförvaring.
5. Aldrig behöva skotta fram bilen och skrapa rutor rena från snö och is.

Äntligen slipper jag en massa jobb och utgifter som hör ihop med bilägande. Äntligen kan jag känna vad verklig FRIHET är.
............................

Olyckan fick förstås ett rättsligt efterspel. Bötesbeloppet för vårdslöshet i trafik låg på dryga 5000. Dessutom ville Transportstyrelsen ha körkortet tillbaka, vilket de också fick.

Men om sex månader lovades jag få en blankett för att kunna söka nytt körkort och jag undrade vad mina barn skulle tänka om det? 

Jag, en bussresenär

Ett helt nytt liv hade tagit sin början. Nu skulle jag bli den miljömedvetne bussresenären.
Än var apostlahästarna i ganska gott skick och jag promenerade till Navet, som platsen kallas, där busstationen ligger. Från Södermalm är det mest nerför,och det går galant. Därifrån tänkte jag ta 4-ans buss till Lindgården. När jag kom fram, var den på väg att starta och jag skyndade mig stiga på. Tog fram busskortet, som jag inhandlade för ett par år sen, den gången när jag gått ner till centrum men kände att jag inte orkade gå ända upp till Södermalm.

- Det är för gammalt, sa chaffisen, du måste köpa ett nytt.
Jag klev ur och gick in på biljettförsäljningen.
- Tyvärr kan du inte få tillbaka pengarna som är kvar på det här, sa försäljaren.
Jag fick ett nytt kort och fyllde det med 300 kronor. Jag behövde inte vänta länge på nästa buss. Det gick verkligen både smidigt och snabbt upp för backarna till det norra stadsberget. 

På Lindgården var det dags för lunch och jag blev också bjuden på köttfärslimpa med potatis och grönsaker. Det var mycket gott! Inga utgifter för maten den dagen. Och jag kände mig inte skyldig. Få anhöriga har nog bidragit med mer bullar och kakor än jag har gjort.

Kaffe och kolakaka intogs sittande i soffan tillsammans med Göran. Sen ville han lägga sig ner och gjorde det med huvudet i mitt knä.
Jag berättade för personalen om min senaste bravad och om mitt nyinköpta busskort.

- Du vet väl att du kan köpa ett 100-kort och åka precis hur mycket du vill under en månad.
Nej det visste jag inte. Så nu undrar jag förstås om jag kan åka hur mycket jag vill under tre månader? 

Jag trodde att jag hade god tid på mig till hållplatsen, när jag kom ut från Lindgården. Jag sprang sista biten, men bussen väntade inte. Troligen var den försenad, för tiden stämde inte alls. Promenerade till nästa hållplats och satte mig att vänta. Snart kom fyra invandrarkillar som klev på nästa buss. Bredsand, stod det på sidan - men dit skulle ju inte jag.

Jag satt kvar, men kollade sen på tavlan bakom mig och upptäckte att 4-an går från Granloholm till Bredsand, men passerar först Navet. Och detta är dessutom den enda buss som  passerar den hållplats där jag väntar.

Undrar vad chauffören tänkte om den vilande damen i busskuren? 

 

Om att fylla år på juldagen

En alldeles nyfödd jultomte.

Det mesta i denna text har jag skrivit tidigare och för tillbaka, men nu har det hänt något som jag måste börja med:

En ny liten släkting föddes på juldagen. Det var hans stolte farfar, min systerson Martin, som via facebook meddelade oss släktingar att lille Atticus nu delar den dagen med mig.

Min första reaktion var: Tänk om Karin fått uppleva detta!

 

 

 

 

Här följer den ursprungliga texten:

Jag har nog aldrig haft något emot att dela den här dagen med den man, vars födelse är anledning till att Julen firas som de kristnas största helg.

Men när jag var barn hade det vissa negativa sidor. En gång som mycket ung ska jag ha klagat: ”Juldagen och juldagen! Aldrig hör jag något annat än juldagen. Jag ville hellre fylla år den 10 maj eller 10 juni.”

Nu misstänker jag att detta var ett uttryck för att jag ville bli ytterligare uppmärksammad. (Precis som jag, av samma skäl, är flitig användare av facebook.)

Men nog fanns det en del annat som ett barn kunde klaga på också.
Jag blev aldrig uppvaktad ”på sängen” som mina systrar blev.
I stället väcktes jag före fem på morgonen, för att snabbt klä på mig, äta något och skynda iväg till julottan, som började klockan sex.

För den som alltid velat ligga "och dra sig" på morgnarna var det extra jobbigt. Om det inte var snö på marken, blev det att gå den två - tre kilometer långa vägen till kyrkan. Därför var min högsta önskan dagarna före, att det skulle snöa så mycket att det blev slädföre till jul. Då hade pappa varit uppe mycket tidigare, gett hästen hö och fyllt en säck med samma vara.

Detta var, i mina hemtrakter i Småland, ända in på 1950-talet, ett inte helt ovanligt sätt för bönder att färdas till julottan. Släden var försedd med lykta och hästen med bjällerkrans.

Intill kyrkan fanns långa rader av kyrkstall med spiltor. När pappa bundit hästen och stoppat hö i krubban, skyndade han upp på läktaren. Han tillhörde kyrkokören, som senare hela vår familj kom att vara en del av. Nog kändes det högtidligt att, tillsammans med alla övriga kyrkbesökare, delta i julottan i den oftast helt överfulla kyrkan.

Av tradition var juldagen också ”Familjens dag”. Efter ottan skulle man inte umgås med några andra. Det var otänkbart att bli bortbjuden eller att själv bjuda hem någon.

Den dag jag fyllde tio år gjorde mina föräldrar ett undantag. Jag skulle få bjuda mina bästa flickvänner på födelsedagskalas. Än i dag kan jag förvånas över detta. Och hur kunde farmor, som höll så hårt på gamla traditioner, tillåta det?

Jag hade skrivit inbjudningar på papperslappar, som jag delade ut, när vi kom ut ur kyrkan. För alla var ju där.

För min egen del var det nog inte presenter jag i första hand förväntade mig. Detta att få ha fest på själva juldagen var tillräckligt stort. Men nog förstår jag att de inbjudna ville uppvakta mig och det var inte möjligt för dem att köpa något, eftersom alla affärer var stängda. Presenterna blev pengar. Det är för övrigt vad jag numera oftast uppvaktar barnbarn och barnbarnsbarn med, förutom tanken ”Köp något du önskar dig, och verkligen vill ha.”

När jag räknade ihop mina födelsedagspengar blev summan drygt sex kronor. Om någon blir förvånad kan jag påpeka att sex kronor var 1942 en ganska stor summa pengar för ett barn.

Jag minns också vad jag köpte, som vanligt i mitt fall inte något speciellt behövligt eller genomtänkt.

Det fanns en affär nere i samhället, som kallades pappershandel, men egentligen var en diversehandel, för den hade det mesta, utom det de övriga affärerna runtomkring tillhandahöll. Där fanns förutom saker av papper, som t.ex. skrivmaterial, kuvert, tidningar och böcker, även pennor, godis, cigaretter, snus och prydnadssaker av olika material. Jag tror att jag ännu har ett par små vaser av porslin som är köpta där. Den här gången valde jag en liten pokal av tenn. Jag funderade nog aldrig på vad jag skulle använda den till. Den finns inte kvar och vart den tog vägen minns jag inte.

Numera funderar jag mer på vad jag ska göra med de pokaler och priser som inte är mina, men som står högst upp i min bokhylla och som är ett minne från en senare tid och som dessutom en gång var mycket uppskattade av ägaren.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

08.01 | 11:50

Kära Ingrid. Denna berättelse är något av det mest gripande och intressanta som jag läst om livet på 1800-talet och det handlar om "gamla vänner" från Attsjö!

...
02.01 | 21:07

Det är inte ofta jag är inne på sidan och därför har jag inte lagt märke till din kommentar. Tack för berömmet! Jag ämnar möblera om och mycket återstår.

...
18.12 | 23:08

Spännande livsöde gällande Jonas Jonsson! Tänk vad man kan hitta när man kommer lite snett i sin egen forskning och kommer in på en kompis anor. Tack!

...
19.05 | 16:52

Hej! När du känner dig klar med städningen får du gärna komma hit och hugga i. Sådan mor sådan dotter, haha.

...
Du gillar den här sidan